En del drömmer om att premiärminister Benjamin Netanyahu ska leda Israel till en fredlig uppgörelse med palestinierna. Just på grund av sina meriter som hök i konflikten skulle han kunna få med sig dem som alltid motsatt sig ett avtal, lyder teorin.
Kanske det. Men när USA:s president Barack Obama i kväll tar emot Netanyahu och palestiniernas president Mahmoud Abbas är pessimisterna som vanligt flest. Vad som möjligen talar för de fredssamtal som inleds på torsdagen är att förväntningarna är så låga att allt utom sammanbrott kan tolkas som en framgång.
Men det finns trots allt skillnader jämfört med tidigare försök. Martin Indyk, tidigare amerikansk ambassadör i Israel, skriver i International Herald Tribune om flera positiva faktorer: Våldet mot israeler har minskat kraftigt, de nya bosättningarna på Västbanken har blivit färre på grund av den israeliska regeringens moratorium och allmänheten på båda sidor stöder en tvåstatslösning.
Därtill har den palestinska myndigheten på Västbanken börjat bygga en någorlunda fungerande stat. Ekonomin växer raskt.
Fast redan om tre veckor kan fredssamtalen skjutas i sank. Den 26 september går byggstoppet för bosättningar ut, och Netanyahu har sagt att det inte ska förlängas. I så fall är förhandlingarna slut, enligt Abbas.
Och så länge Israels regering vägrar kompromissa om Jerusalem, samtidigt som palestinierna inte släpper kravet att 1948 års flyktingar ska få återvända, är uppförsbacken brant.
Skulle Netanyahu och Abbas mot förmodan lyckas lurar nya faror. Hamas, med sitt enpartivälde i Gaza, är emot både Israel och all diplomati. Israeliska extremister kan också försöka torpedera en överenskommelse.
Att Obama har tvingat parterna till förhandlingsbordet är i sig en god sak. Han måste använda alla möjliga påtryckningar för att de ska ta sig framåt. Är det klart inom ett år, som tänkt, har Obama allt tjänat ihop till sitt fredspris.