Gatstenar som låg på hög i Malmö forslades bort under torsdagen, i god tid före matchen mot Israel. Det är ett tecken lika tragiskt som något annat på att konflikten mellan israeler och palestinier inte är en konflikt bland andra. Den lockar fram kompromisslöshet – inte bara i regionen utan även på betryggande avstånd från den.
Någon förhoppning att konflikten ska lösas under överskådlig tid kan ingen ha, men försök görs och måste göras. När omvärlden är ointresserad brukar utvecklingen rusa i väg åt fel håll.
Nu finns engagemanget, nu är USA åter med på tåget. Men frågan är vad Obama-administrationen kan åstadkomma.
Det långsiktiga amerikanska målet, det vill säga att åstadkomma en tvåstatslösning, råder det inga tvivel om. Det bekräftades vid utrikesminister Hillary Clintons besök i Israel häromdagen. Det är vägen dit som är problemet.
Tydligt är att Washington valt en ny strategi. Det talas nu exempelvis om att föra samtal med Syrien, något som i den bästa av världar skulle öka pressen på Iran, ge en anledning för moderata arabstater att förhandla med Israel och skapa ett tryck på Hamas att bli mer medgörligt.
Men USA väljer att inte spänna bågen alltför hårt. Hillary Clinton var exempelvis noga med att tona ner alla förväntningar.
Vi har sett det förr – också i Afghanistan har målsättningarna sänkts. Och nog är det klok politik att satsa på det görliga snarare än det ouppnåeliga.
Visst går det att köra på och försöka få till stånd en tvåstatslösning redan i dag, skriver professor Nathan Brown i Foreign Policy. Men så fall får man låtsas att ”det palestinska ledarskapet är starkt, att Hamas inte finns, att det inte råder ett palestinskt inbördeskrig och att israelerna inte bygger nya bosättningar”, skriver han.
Och hur fruktbart är det?