TEL AVIV. ”Hariri – inte Hizbollah!” Chauffören som rattar taxin in till Tel Aviv vrider sig om och svarar så entusiastiskt på frågan om Libanonvalets utgång, att jag plötsligt börjar snegla på säkerhetsbältet. När vi sekunden senare tvärnitar på hotellgatan Hayarkon befinner jag mig i samma kvarter som min far bodde i under sin FN-tjänstgöring. Israel 1966: strax innan Sexdagarskrigets berusande seger, ytterligare några år före Jom Kippur-krigets smärtsamma uppvaknande.

Även om den västvänliga koalitionens valseger i Libanon ger en strimma hopp tvingas man konstatera, att då som nu hotas regionens främsta demokrati av grannar besatta av dess förintande.

I går surrades det i staden om den omfattande terroristattack som förhindrades i norra Israel i måndags. Fyra palestinier dödades av israelisk militär när de försökte ta sig över gränsen iklädda bombvästar. Med sig hade de fem hästar (åsnor, insisterar vissa) – också de utrustade med sprängmedel. ”Ja, det var riktigt nära att vi fick smaka på den första självmordshästen någonsin”, säger en Tel Aviv-bo. Man vet inte om man ska gnägga eller gråta.

I förra veckan genomförde Israel Vändpunkt III, den största beredskapsövningen i landets historia. Under fem dagar övade israeler i alla åldrar inför eventuella raket- och missilattacker mot israeliska städer, samt attacker med icke-konventionella vapen. Att det handlar om det växande hotet från Iran är uppenbart. Men nu har ytterligare ett orosmoln tornat upp sig, och ett högst oväntat sådant: USA.

Ett par dagar har gått sedan Barack Obama höll sitt hyllade linjetal till den muslimska världen via Kairo och en bitter eftersmak börjar infinna sig. En spricka mellan USA och Israel har uppstått och det står klart att den amerikanske presidenten tagit av sig silkesvantarna. USA:s särskilda sändebud George Mitchell är just nu i Jerusalem för att i möten med bland annat Israels försvarsminister och president ta nya krafttag för freden. De israeliska bosättningarna på ockuperat territorium utmålas som den största kilen – eller snarare, den enda kil som har en chans att åtgärdas – på vägen mot en tvåstatslösning.

Här i Israel talas det om att Obamaadministrationens egentliga syfte kan vara att tvinga högermannen Netanyahu till en regeringsombildning med Tzipi Livnis mer moderata parti Kadima. Den ultranationalistiske utrikesministern Avigdor Liebermans dagar vid makten skulle då vara räknade.

Men den nya amerikanska undfallenheten mot arabländernas radikala element är både beklaglig och kontraproduktiv – inte bara för världsfreden utan för de människor som befinner sig i fundamentalisternas klor. Splittringen mellan Fatah på Västbanken och den folkvalda terroristorganisationen Hamas i Gaza blir allt större.

Enligt en undersökning som publicerades i förra veckan av Palestinian Center for Policy and Survey Research hyser en majoritet av palestinierna inget hopp om att de två rörelserna kommer att enas. Mer anmärkningsvärt är att en majoritet också säger sig vara orolig för att de själva eller någon i deras familj ska skadas av andra palestinier.

Det finns numera en växande insikt hos de israeliska ledarna om att bosättningspolitiken är ohållbar. Men till skillnad från den majoritet i Gaza som stöder Hamas minskar stödet för bosättarna i Israel. Fundamentalismen och det förblindande hatet leder oundvikligen in i en återvändsgränd – och det enda sättet att ta sig ur den är aktivt avståndstagande.

Genom att hålla Hizbollah borta från makten i Libanon har åtminstone ett av Mellanösterns folk valt rätt väg. Det är den vägen Barack Obama borde lägga sin kraft på att propagera för.