Ett berömt citat ur Olof Lagercrantz memoarbok "Ett år på 60-talet" lyder: "Vad är det för en underlig framåtlutad och sammanbiten vandring den där mannen mellan femtio och sextio år, som bär mitt namn, företar? Jo, nu minns jag! Det blåste så förbannat. Men vinden syns inte."
För Per Ahlmark har vinden aldrig mojnat. I hela hans liv han stått i stormen. I striden. Det är omöjligt att tänka sig Per Ahlmark utan storm. Han tycks född framåtlutad, sammanbiten.
Under några år på 90-talet var han det offentliga Sveriges mest kontroversiella person. Lika skoningslöst som han angrep landets ledande vänsterdebattörer var hatet som dessa riktade mot hans person. Ahlmark var i vissa kretsar ett invektiv som betydde rabiat, McCarthyanstruken, högljudd Timbrodåre. Och inte minst "nyliberal", också det ett svårt skällsord.
Såren från 90-talsstriden har ännu inte läkt. Så sent som 2004 kunde Aftonbladets Åsa Linderborg skriva om "den äldre traditionen av socialliberaler, som förfasar sig över Ahlmark" och placera honom bland "de nya höger- eller nationalliberalerna".
Just kopplingen till nyliberalismen är en av de märkligare fördomarna om Per Ahlmark, folkpartiledare 1975–1978, arbetsmarknadsminister och vice statsminister 1976–1978. I hans dagsaktuella memoarer, "Gör inga dumheter medan jag är död" (Atlantis), framgår det tydligt att han är en del av just den äldre traditionen av socialliberaler. Hans politiska tonårsjag växte fram ur revolten mot en konservativ familj och en intensiv motvilja mot klassförtrycket på det reaktionära stockholmsläroverket Södra latin.
Som Folkpartipolitiker kom Ahlmark att engagera sig för välfärdsstaten, jämställdhet, utbyggd barnomsorg och inte minst full sysselsättning. Och mot såväl Vietnamkriget som palestinsk terror och israeliska bosättningar. I den första borgerliga 70-talsregeringen var Ahlmarks främste ideologiske motståndare Moderatledaren Gösta Bohman.
Det som utmärker honom är inte kampen mot kommunism och vänsteråsikter utan en brännande motvilja mot alla former av totalitarism och tyranni. Hans avsky mot nazismen, och kärlek till Israel, är så djupa att han till och med under en svår sjukdomsperiod närmast får panik när hans läkare visar sig vara en gammal Hitlersympatisör.
Så varför ses Per Ahlmark på vissa håll fortfarande som ett nyliberalt högerspöke? Jo, för att han som en av ytterst få gick till frontalangrepp mot den vänsterhegemoni som rådde inom den svenska debatten decennierna efter 1968.
För yngre generationer är det svårt att föreställa sig klimatet på svenska kultursidor, vilka uttalanden man kunde komma undan med. Stalin, Mao, Hoxha, Castro, Pol Pot... Alla har de hyllats i svenska tidningar av skribenter som sveptes med i vänstervågen och prisade idealen men som förstås aldrig skulle drömma om att flytta till något av de länder som styrdes av samma ideal.
Ahlmark gjorde, konsekvent och fullständigt orädd, "name and shame" till sin metod. Och de han nämnde tillhörde en krets som aldrig tyckt sig behöva känna skam. Han angrep de oangripbara. Anders Ehnmark, PO Enquist, Jan Myrdal, Artur Lundkvist, Karl Vennberg... Män som varit vana vid att bli lyssnade på men sällan motsagda. Ahlmark lyfte fram vad de skrivit, med källa och datum. Citat som kunde vara lyfta ur ett sammanhang – för detta fick han kritik – men som alltid var korrekta. Och ofta pinsamma för upphovsmannen, och för dem som med självklarhet betecknat diktatorshyllningar som ett sorts harmlöst uttryck för solidaritet eller tidsanda.
Också Dagens Nyheter har fått många kängor av Ahlmark. Herbert Tingsten var hans nära vän, mentor och hjälte. DN:s sätt att närmast förvandla sin gamle chefredaktör till en ickeperson, och särskilt Olof Lagercrantz roll i det hela, har Ahlmark aldrig varit i närheten av att glömma eller förlåta. Han har också ägnat mycket arbete åt att rehabilitera Tingsten och åter ge honom den nyckelroll i demokratikampens historieskrivning han förtjänar.
Människor som träffat Ahlmark privat beskriver honom gärna med ord som prövande, ödmjuk, stillsam. Men det är som att när han drar i strid klär han sig i en rustning, en mask, och blir tvärsäker, oförsonlig och självförhärligande. Samma hållning är tydlig i hans memoarer. Ord som "vämjelig", "motbjudande", "avskyvärd" och inte minst favoritordet "slapp" tillhör favoritbegreppen när han beskriver sina motståndares inlägg. (Motståndare som själva gärna använder betydligt värre förolämpningar än så).
Och varför skulle han inte använda starka ord för att beskriva tyranniet och dess medlöpare? Ingen klandrar demokraten för att han kallar det "avskyvärt" att försöka hitta försonande drag hos Hitler.
Med utgivningen av "Gör inga dumheter när jag är död" drar Per Ahlmark i fält igen. Ett av de sista kapitlen är tillägnat Carl Bildt. Sveriges utrikesminister är "likgiltig inför folkmord", "okunnig om och otäckt kylig inför det judiska" och, förstås, "slapp".
För att beteckna sådana omdömen om en ledande Moderat som "nyliberalism" krävs en mer fantasirik skribent än jag. Som uttryck för en stridbar, outsläcklig passion mot tyranniet, varhelst det uppstår, är de däremot alldeles logiska.