Det talas om ensamkommande flyktingbarn. Och om att få kommuner vill ta emot dem. Vad är haken? Är den statliga ersättningen för låg? Eller det kommunala ansvaret för stort? Och är det ens barn som kommer?

I början av året publicerades Migrationsverket och Sveriges Kommuner och landsting kartläggningen ”Ensamkommande barn och ungdomar – ett gemensamt ansvar”. Bakgrunden är förstås det växande problemet att hitta platser för den allt större skara barn som kommer.

I rapporten, precis som i den allmänna debatten, talas det om bristande kunskap om barnens ”särskilda problematik”, om att det behövs ”en fördjupad analys och diskussion om hur ett lämpligt boende bör se ut under asyltiden” och att utredningar om boende hos släktingar ofta görs i efterhand när barnet redan bott i familjen ett tag. Men hur stort är problemet?

Den absoluta majoriteten av de barn som kommer är snarare ungdomar eller unga vuxna. I statistiken förekommer förvisso ett inte obetydligt antal riktigt små barn, men enligt Ronny Magnusson vid Migrationsverket rör det sig sällan om barn som faktiskt anländer ensamma.

Oftare är det ett föräldralöst barn som kommer tillsammans med exempelvis en moster och hennes kärnfamilj. Och då vore det väl ändå ett större problem om socialtjänsten regelmässigt gick in och splittrade familjen och placerade det lilla barnet i en jourfamilj som varken känner barnet eller dess språk än om man låter barnet stanna hos dess släktingar.

Även om det innebär att socialtjänstens fulla lämplighetsprövning får sker i efterhand.
De som verkligen kommer ensamma är i de allra flesta fall 16–17 år gamla pojkar. Minderåriga, förvisso. Men leder inte termen ”barn” tankarna lite fel? Och bidrar inte det till att vi klientifierar självständiga unga män lite väl mycket?

En som vet mer om dessa ynglingar än många andra är Pär Åhdén, enhetschef vid barn- och ungdomsenheten i Skellefteå. I kommunen har man lång och bred erfarenhet av att ta emot ungdomarna. Han har svårt att känna igen sig i den bild och hela det problempanorama som präglar debatten.

Pär Åhdén berättar att man i kommunen från början haft ambitionen att inte placera några 14–15-åringar på institution men att man successivt insett det felaktiga att regelmässigt bedöma deras behov efter svenska barn i samma ålder. Han berättar hur ungdomsflyktingarna kan ha yrkesarbetat under många år, att det är de ”starka barnen” – ofta den äldste sonen – familjen skickar i väg, att de förstås är präglade av det krig och elände de lämnat bakom sig men att de trots detta är kapab­la och att det ofta går bra för dem.

Visst kan man säga att unga som levt med kulorna vinande runt öronen, som sett människor – kanske familjemedlemmar – dödas, har särskilda problem. Men nog kan man också säga att det viktigaste för att hjälpa dem är att erbjuda dem en fristad, tak över huvudet och en möjlighet att skaffa sig ett nytt liv. Att kommuner vägrar ta emot dem för att de inte kan erbjuda specialutbildade traumapsykologer dygnet runt, eller vad det nu än är för specialkompetens man tycker sig sakna, är att låsa sig fast i en orimlig ambitionsnivå.

Om man psykiatriserar hela grupper är det inte konstigt att kommuner med snäva budgetramar drar öronen åt sig. Men om man i stället, som Pär Åhdén, har en mer verklighetsbaserad syn på svårigheter och möjligheter räcker pengarna enligt uppgift gott.

Men, invänder kanske någon, med ansvaret för barnen kommer väl ändå sedan ansvaret för en drös efterkommande familjemedlemmar? På nätet hittar jag massvis av ”information” om hur unga asylsökande används som ”ankarbarn”.

Den som är mer intresserad av fakta än skrönor kan med fördel fördjupa sig i SCB:s publikation ”Anhöriginvandrare och deras familjer” (Demografiska rapporter 2008:3). Den visar att det är färre minderåriga än fäder både räknat i procent och antal, som är – som det heter – anknytningspersoner. Men också de är förvånansvärt få. Av de män som invandrade 1997 har efter nio år 14 procent ”tagit” någon familjemedlem till Sverige. För kvinnor är den siffran 11 procent.

Inga drösar precis. Om det nu är det kommunerna fruktar.