På Ekots hemsida läser jag hur folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhags försvarar FRA-lagen. Han tycker att skyddet mot yttre hot väger tyngre.
Jag dammar av "Myten om det liberala Sverige", en bok som Erik Ullenhag skrev för tio år sedan tillsammans med Andreas Bergh. Så här resonerade han då:
"På Kuba läser säkerhetstjänsten alla e-postmeddelanden som kommer in eller går ut ur landet. Det låter absurt att det är praktiskt genomförbart, men det beror på att det bara finns en server i landet och på att mängden e-post som sänds från Kuba är tämligen liten. Nu är Kuba som bekant en kommunistdiktatur och Kubas skäl för att läsa folks privata e-postkorrespondens är knappast gångbara i en demokrati som Sverige."
Men det gäller att vara på sin vakt, menar Ullenhag vidare, eftersom det nästan alltid går "att hitta goda och behjärtansvärda skäl för att staten ska kunna göra intrång i den personliga sfären"..."De små stegen mot Storebror ser dig-samhället leder faktiskt inte till något trevligt samhälle. Vi måste hela tiden vara vaksamma mot ytterligare steg och det är redan hög tid att ta ett antal steg tillbaka."
En som ändrat sig ännu snabbare är folkpartisten Maria Lundqvist-Brömster. För några veckor sedan röstade hon för FRA-lagen. I går argumenterade hon på DN Debatt emot den proposition hon själv varit med om att klubba. Birgitta Ohlsson som la ned sin röst säger till Expressen att hon skulle röstat nej i dag. Och den likaledes folkpartistiske Gunnar Andrén deklarerade bara ett par dagar efter omröstningen att han och andra skulle kunnat komma fram till ett annat beslut om de vetat att partikollegan Camilla Lindberg skulle rösta nej.
En riksdagsledamot från ett annat borgerligt parti, som alltså röstat ja till lagen, skriver till mig: "Nyss läst din ledare. Kan bara säga att jag håller med dig! Vad var det som hände? Jag har funderat mycket på det inträffade dagarna efter och måste säga att eftersmaken är minst sagt bitter." Centerpartisterna Fredrick Federleys och Annie Johanssons piruetter är ytterligare ett exempel på det politiska vankelmodet.
Det är inget fel på eftertanke, men det är inte det vi ser. Det är inte insikterna som har förändrats - det är utsikterna. Utsikterna att bli omvald, att höra till vinnarna, att bli populär.
Vill riksdagsledamöterna bli tagna på allvar, bör de börja med att ta sig själva på allvar. Och det gör man inte genom att opponera på sina egna beslut.