Midsommar beskrivs ofta som den egentliga svenska nationaldagen. Det ligger en hel del i det. Få saker karaktäriserar svenskarna mer än sill och nubbe i bersån eller obekymrad dans runt midsommarstången – ovädersmolnen till trots.
Sådan är i alla fall den mentala självbilden. Svenskarna blev stadsbor sent, och det är omdiskuterat om de blivit det ännu. De flesta har bondstugan bara en eller två generationer bort i släkten.
Så det är kanske inte så konstigt att orörd natur, sommarängar och badstränder får svensken att leva upp. Den tidigare folkpartistiske riksdagsledamoten Mauricio Rojas har beskrivit hur han kom hit som nyanländ chilensk invandrare. Han förstod sig inte riktigt på svenskarna förrän han en sommar kom ut på landet och såg de vanligtvis så stela och hämmade nordborna förvandlas till glada livsdyrkare.
Idylliserandet av lantlivet är emellertid av ganska sent datum. Och det sammanfaller i hög grad med jordbrukssamhällets borttynande. Bland intellektuella kom nationalromantiken på modet runt förra sekelskiftet. I den bredare populärkulturen fick vurmen för livet på landet ett uppsving lite senare, på 1940- och 1950-talen. Då hade minnena börjat blekna hos de nyinflyttade stadsborna och nostalgin kunde ta vid.
I tider av hotfulla förändringar vänder vi oss gärna bakåt och inåt. Den 22 juni 1941 inledde Hitler sitt massiva fälttåg mot Sovjetunionen - en operation vars misslyckande blev en vändpunkt för både kriget och världshistorien. Samma dag begärde Tyskland att få transitera närmare 15 000 man genom Sverige, vilket den svenska regeringen efter en del turer - den så kallade Midsommarkrisen - också gick med på.
Beslutet var kanske realpolitiskt försvarbart men knappast något vi kan vara stolta över i efterhand. Självtillräckligheten firade triumf. Mycket har hänt med bondelandet Sverige sedan dess och det går inte längre att blunda för omvärlden. Kampen om svenskhetens innebörd är dock långt ifrån över. Skål då!