Signerat – Rikard Westerberg.
Fattigdom är lönsam. Titeln på Mikrofinanshusets seminarium i Stockholm må vara kontroversiell men inte desto mindre sann. I världens fattigaste länder finns en stor efterfrågan på kapital. Den som investerar i en mikrolånsbank kan förvänta sig en hygglig avkastning – och samtidigt hjälpa småskaliga entreprenörer att själva ta sig ur fattigdomen.
Världen fick upp ögonen för mikrolån 2006 då Muhammad Yunus och hans Grameen Bank fick Nobels fredspris. Grundtanken med mikrolån är att fattiga människor, som inte tillåts låna på den reguljära finansmarknaden eftersom de saknar säkerheter, får tillgång till små krediter.
I Afrika gör befolkningstillväxten och det faktum att 95 procent av människorna inte kvalificerar sig för reguljära lån att marknaden för mikrofinansiering växer snabbt. Mobiltelefoni och IT-teknik sänker transaktionskostnader och mikrobankerna kan nå långt ut på landsbygden.
En kapitalistisk revolution förändrar livet för miljontals afrikaner som tidigare inte haft möjlighet till någon privat förmögenhetsbildning. ”Jag är en rik kvinna nu”, säger en påtagligt glad kenyanska som via mikrobanken Jamii Bora startat två restauranger och en videobutik.
Rwandas ambassadör Jacqueline Mukangira gick så långt som att säga att Afrikas väg till välstånd går via mikrofinans. Utöver mer handel och regeringar som underlättar för entreprenörskap, förstås.
Det är bara att hålla med. Bristen på institutioner för en fungerande marknadsekonomi är en av kontinentens många olyckor.
Därför är det särskilt viktigt att mikrobankerna gör som svenska Mikrofinanshuset och behåller ett affärsmässigt tänkande. ”Vi håller inte på med välgörenhet, vi håller på med affärer”, sa Bengt Nilsson som modererade seminariet.
Finns det något omoraliskt med att svenska sparare tjänar på att hjälpa afrikaner att spara och tjäna pengar? Inte ett dyft.