En filmare jag träffade berättade en intressant historia. Han hade porträtterat en välkänd man och som utlovat fick mannen se det färdigklippta resultatet innan det rullades ut på tv-skärmarna. Mannen blev rasande. Han kände inte igen sig alls och ville absolut inte att filmen skulle visas. Då sa hans fru som också suttit med under visningen: ”Men älskling, det är ju precis så där du är.
Vi har en bild av oss själva. Den behöver inte nödvändigtvis överensstämma särskilt väl med den bild andra har av oss. Ibland säger självbilden mer om hur vi vill vara än hur vi faktiskt är. Ungefär som i en kontaktannons.
Boken ”Den svenske Gudfadern” (Bladh by Bladh) har i medierna lanserats som ett journalistiskt verk av Nuri Kino om Milan Sevo. Det är den inte.
Boken är snarare en drygt 300 sidor lång kontaktannons där Milan Sevo, som kungens vän Anders Lettström i dagarna erkänt kontakt med, marknadsför sig själv som en hyvens kille, kryddad med lite kittlande kriminalitet ur sitt förflutna. Den är ungefär lika spännande som vilken annan reklamprodukt som helst. Och ungefär lika trovärdig.
En del av boken är uppbyggd som Milan Sevos egen berättelse, men är trots jagformen skriven av Kino. Den skiljer sig inte nämnvärt från Kinos storögda idolporträtt.
Perspektivet slås fast redan på baksidestexten: ”Från fattig invandrarpojke i Vårby gård till internationell affärsman. Lika beundrad och respekterad som fruktad och missförstådd.” Byt ut några ord och det skulle kunna vara Ingvar Kamprad.
Men det är alltså inte Ikeas grundare som porträtteras utan Milan Sevo, dömd för bland annat grov misshandel, narkotikabrott, dopningsbrott och brott mot vapenlagen. I Lasse Wierups och Matti Larssons bok ”Svensk maffia” (Norstedts) utpekad som maffialedaren Dragan Joksovics arvtagare.
Den man som vid en husrannsakan år 2003 befanns ha två k–pistar samt två pistoler med lasersikte och ljuddämpare hemma i Östermalmsvåningen framställs i Kinos porträtt som en fredens man. ”Jag har aldrig gjort någon illa, jag har bara försvarat mig när det behövts”, säger Sevo. Kino redovisar inga följdfrågor.
Annars hade det varit intressant att få veta lite mer om Milan Sevos syn på försvarligt våld. I synnerhet efter att ha läst hans ”egen” beskrivning av vad som hände vid en tillställning i början av karriären när en anslutande gäst inte hälsade på rätt person först. Det blev slagsmål och tumult. Sevo drog sin pistol mot den som startat bråket, gjorde mantelrörelse och tryckte av. Pistolen klickade. De båda såg på varandra en stund och sprang sedan – enligt Sevo – åt var sitt håll.
Nuri Kino följer i bokens första avsnitt Milan Sevo på plats i Belgrad. De åker än hit, än dit.
De äter lunch och dricker kaffe med den ena efter den andra. Vid en av dessa luncher får Sevo ett avlyssningsset som present. Vad den ”internationella affärsmannen”, som enligt egen utsago ”inte gjort något kriminellt på tio år” (vapnen i Östermalmslägenheten var förstås inte hans), ska med det till framgår inte. Inte heller får läsaren veta vilken internationell verksamhet denne affärsmän ägnar sig åt. Bara att han, som Kino förklarar, inte har ”råd med anklagelser som misstankarna om att han är inblandad i helikopterrånet. Han gjorde bara en gemensam vän till oss en tjänst”.
Just detta med val av vänner är ett annat problem. Den person och den värld Nuri Kino gör anspråk på att beskriva är han själv en del av. I ett blogginlägg på sin egen hemsida (oktober 2008) beskriver han en flygresa med ”Frälsaren”, ”Miljonen” och ”Torpeden”. De är på väg ned till ”den lille pojken med trasiga skor i Vårby Gård som har vuxit till mannen vars skor få i världen har råd med, och som vi är på väg att festa med”. Det är Milan Sevo och hans 40-årsfest som åsyftas och som bilderna i denna artikel kommer ifrån. Kino skriver vidare i samma inlägg hur en av hans släktingar erbjudit övervåningen på sin nattklubb när ”Torpeden” behövde en lokal för sina gudstjänster.
På Facebook pushar flera av de ”granskade” för boken. Daniel Webb, Sevos hantlangare och den som bandade den numera famösa förhandlingen med kungens nära vän Anders Lettström, skriver: ”Snart kommer boken som får ’svensk maffia’ och ’snabba cash’ att framstå som rena god natt sagorna.” (sic) ”Samtidigt kanske en hel del frågetecken reds ut! Köp den i din bokhandel den 17 maj 2011.” Webbs inlägg får tummen upp av bland annat Milan Sevo.
På Wikipedia går det att läsa att Nuri Kino ”räknas till Europas främsta undersökande journalister [källa behövs] och publiceras i flera länder samtidigt”. Jag gissar att det är Kino själv som står för den räkningen, eftersom formuleringarna om hans storhet är nästan identiska med dem i boken. Jag har i alla fall inte hört någon kollega som skulle beskriva Kino i dessa ordalag. Däremot är omdömeslös ett karaktärsdrag som återkommer.
Och det, måste man säga, har Kino verkligen visat här. Någonstans får man bestämma sig om man skriver en sådan bok som journalist eller som vän. Det har inte Nuri Kino gjort.
Därför blir det en bok av Milan Sevo om Milan Sevo. Med en sidoberättelse av Nuri Kino om Nuri Kino, för den som är intresserad av hans hotellrum, hur han tar lite mer oxfilé och paprika, hur han imponeras av helikopterrånet (”Välplanerat. Raffinerat.”) och att ”ingen tog skada” (han har uppenbarligen inte talat med dem som rånades), hur en åklagare skrivit hans namn fel och hur han klyvs mellan allt han har i huvudet och alla arabiska länder han borde vara i men att: ”Det kommer fler revolutioner som jag borde rapportera från, intalar jag mig själv.”
Ja, just så självupptaget och rafflande är det.