Det är ett tag sedan Perumössorna och lusekoftorna. Men jag blir ändå förvånad över hur ung och urban publiken är på valvakan på Kägelbanan vid Mosebacke. Många ser ut som om de kommer direkt från Söders kaféer och barer.
Det är helt i linje med Miljöpartiets slogan att Sverige ska moderniseras. Över huvud taget är ”modern” ett favoritord. Peter Eriksson säger något om att hans politik representerar nya moderna människor. Till och med den vegetariska buffén – med kikärtsbiffar – känns framtidsinriktad, även om jag förmodar att det alltid har funnits ett starkt vegetariskt stråk i partiet.
Valresultatet talar också sitt tydliga språk. Moderaterna har sitt starkaste fäste i Stockholms län, Folkpartiet på västkusten, Socialdemokraterna i Norrbotten, KD i Jönköping och så vidare – men för Miljöpartiet är Stockholms stad hemmaplan med drygt 12 procent i riksdagsvalet och nästan 14 procent i kommunvalet.
I ett val som snabbt har döpts till ”historiskt” av helt andra skäl har också Miljöpartiet gjort historia och nått sin största valframgång någonsin och blivit riksdagens tredje parti på 7,2 procent.
Men valutgången har också skapat en besvärlig situation. Å ena sidan har väljarna belönat de gröna för att de ingått i ett tydligt regeringsalternativ med V och framför allt S, å andra sidan är Miljöpartiet den mest attraktiva förhandlingsparten för Reinfeldt i jakten på ett stabilt regeringsunderlag.
Det är knappast underligt att Maria Wetterstrand och andra gröna ledare emfatiskt avvisade Reinfeldts armbågsinbjudningar under valnatten. Miljöpartiet har satsat mycket på det rödgröna samarbetet och har svårt att inleda skilsmässoförhandlingar, både av inre övertygelse och av taktiska skäl.
Men valrörelsen är över. Båda blocken bör nu ta sig en ordentlig funderare på det nya läget. Att kräva att Miljöpartiet ensamt ska ta detta ansvar är inte rimligt. Men partiet kan heller inte undandra sig det. Att vara modern och urban brukar förknippas med att anpassa sig till nya situationer.