Om rättvisa bara var en fråga om matematik skulle det vara relativt enkelt för Fredrik Reinfeldt att ombilda sin rege-ring. Moderaterna vann röster i valet. De tre övriga allianspartierna försvagades. Alltså ska förlorarna avstå ministerposter till valets vinnare.
Fördelen med ett sådant matematiskt angreppssätt är att man håller sig till kalla fakta. Alla kan presentera argument för sin sak. Men till sist måste tvisten lösas, och då är det bra att ha matematiken att luta sig mot.
I intressekonflikter mellan de tre mind-re partierna kan det vara en styrka att Reinfeldt som regeringschef förhåller sig strikt neutral. Förr gången gick posten som vice statsminister till alliansens näst största parti. Om Folkpartiet insisterar skulle därför Jan Björklund kunna överta titeln.
Men ibland kan den som har matematiken på sin sida välja att inte kräva sin rätt. Jan Björklund skulle kunna låta Maud Olofsson behålla posten som vice statsminister för att regeringen inte ska få en sämre könsbalans. På motsvarande sätt kan och bör Moderaterna avstå från att kräva att få ministerposter i relation till sitt ökade röstetal.
För det första visar erfarenheterna från de gångna fyra åren att Moderaterna förra gången i praktiken fick större utdelning vid fördelningen av ministerposterna än vad matematiken gav intryck av. Vissa poster är helt enkelt mycket tyngre än andra. När statsministern, finansministern och utrikesministern kommer från samma parti framstår regeringen i mångas ögon som synonym med detta enda parti.
För det andra kommer regerandet i minoritet att utsätta alliansen för hårda påfrestningar. Då gäller det att stärka sammanhållningen snarare än att girigt hävda det egna partiets rätt.