Framgångsrika strategier är till för att kopieras. Så måste oppositionens partiledare ha resonerat när de i veckan klev ombord på ett SJ-tåg för en gemensam turné.
Bilderna här intill är tagna med fyra års mellanrum, men inramningen är närmast identisk. Precis som alliansen vill de rödgröna uppfattas som ett samlat regeringsalternativ med god stämning och initiativförmåga.
Att Mona Sahlin sätter sin framtid i pant hos Lars Ohly och Maria Wetterstrand säger intressanta saker om Socialdemokraternas inre liv. Något har hänt med partiets självförtroende när Sahlin efter bara en valförlust överger den strategi som tjänat S så väl under hela efterkrigstiden.
Till skillnad från de borgerliga har Socialdemokraterna under lång tid visat att de kan hålla ihop en regering, som dessutom befunnit sig i minoritet. Partiets moderna identitet har varit nära kopplad till idén om det eviga maktinnehavet.
”Vi regerar vidare”, sade Göran Persson efter förlustvalet 1998. Med ”vi” syftade han på partiet eller möjligtvis sin egen person. Är den självbilden på väg att lösas upp?
Det visar i så fall vilken historisk roll som allianssamarbetet spelat i svensk politik. Förutom att de borgerliga enades om en gemensam politisk front inför valet 2006 bidrog de till att cementera blockpolitiken och fösa samman de rödgröna i en vänsterkartell.
Samtidigt som fler och fler partier trängs om att få komma in i riksdagen 2010 är regeringsfrågan enklare än någonsin. Det finns bara två alternativ att välja mellan – ett rött och ett blått lag.
Denna strukturella förändring av svensk politik gynnar förmodligen de borgerliga, och gör oss mer lika andra europeiska länder. Socialdemokraterna har tidigare samarbetat såväl till höger som till vänster, vilket mittenväljarna uppskattat, men nu tar partiet ett par steg mot kamrat Ohly och hans gäng.
Föga förvånande har vänstergiren inte rosat opinionsmarknaden.
För de borgerliga är det därför frestande att slå sig till ro och vänta in fler misstag från Mona Sahlin, som när hon i fredags jämförde sig själv med Michael Jackson i en genant artikel på debattsajten Newsmill. Men en sådan passiv hållning skulle inte göra alliansen gott. De borgerliga skulle i stället behöva ta itu med den egna utvecklingen.
Bakom den polerade regeringsfasaden syns tecken på disharmoni.
Inom Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna klagas det mer och mer på moderat arrogans och dominans. Intrycket är att regeringen inte bärs upp av ett samarbete. De mindre partierna får ansvara för någon enstaka sakfråga, men helheten har utvecklats till en moderat affär med finansminister Anders Borg som vd, styrelseordförande och huvudägare.
Borg, som inte är folkvald, formar den övergripande strategin som sedan paketeras av partisekreterare Schlingmann och marknadsförs av statsminister Reinfeldt.
Koalitionsregeringar behöver starka finansministrar för att fungera effektivt, men Anders Borgs unika maktställning är både demokratiskt tvivelaktig och farlig för det fortsatta samarbetet. En dag övergår den nuvarande uppgivenheten hos de mindre partierna i upprördhet, och då riskeras alliansens överlevnad.
Det är intressant att jämföra situationen i dag med läget före valet 2006.
Då var det fyra partiledare som redan 2004 träffades hemma hos Maud Olofsson i Högfors för att göra upp om politikens inriktning. Ett år senare gjordes en uppföljning hos Göran Hägglund i Bankeryd. Alla väljare kunde i god tid före valet uppfatta vad de fyra partierna tänkte uträtta om de fick makten.
Med drygt ett år kvar till nästa riksdagsval saknar alliansen ett motsvarande program och partiledarna är betydligt svagare än tidigare. Planen är att tillsätta tio arbetsgrupper i augusti som ska utarbeta nästa mandatperiods reformpolitik. Men slutrapporteringen kommer att ske först under våren 2010.
Hösten kommer i stället att ägnas åt det svenska ordförandeskapet i EU, då Fredrik Reinfeldt får sin chans att framstå som statsman. Alla andra frågor kommer att överskuggas av Reinfeldts sex månader långa tête-à-tête med världens ledare.
Så ser åtminstone den moderata förhoppningen ut.
Det är möjligt att strategin går i lås, men de borgerliga underskattar kraften i det allianskoncept som ledde fram till valsegern 2006.
Det fanns då en känsla av samhörighet, engagemang och fräschör, och det spreds en insikt om att alliansen gav de fyra partierna styrka. Tillsammans delade de borgerliga en vision om ett annat Sverige, bortom Göran Persson och det långa socialdemokratiska maktinnehavet.
Vilken ska bli alliansens huvudfråga i valet 2010? Tänker sig Anders Borg att konflikten med Socialdemokraterna ska stå om ordning och reda i statsfinanserna? Eller tillåts de övriga partierna att prägla profilen med andra värden än siffror och nationalekonomiska modeller?
Svaren på dessa frågor borde börja formuleras under Almedalsveckan, då Mona Sahlin för övrigt presenterar ett fördjupat rödgrönt samarbete.