"Glappkäftade" tycker lagman Per Kjellsson att Arbogamålets nämndemännen varit (DN 29/8). Och nog har de ställt till det alltid.
I går meddelade Västmanlands tingsrätt att målet inte ska tas om. Men detta blir knappast sista ordet. För genom att uttala sig i massmedierna om den åtalades skuld innan dom fallit har nämndemännen skadat tilltron till rätten. De har gett uttryck för förutfattade meningar och sått tvivel om domstolens oväld.
Nämndemännens omdömeslöshet har också gett nytt bränsle åt den gamla debatten om värdet av vårt nämndemannasystem: Är verkligen lekmännen en tillgång för vårt rättsväsende? Klarar de att skilja huvudsak från bisak i komplicerade mål? Orkar de stå emot trycket när brott begåtts som satt allmänhetens känslor i svallning?
Det svenska systemet med politiska partier som nominerar och kommunfullmäktige som utser nämndemän framstår dessutom som både föråldrat och principiellt diskutabelt. Det är inte rimligt att bara medborgare som vinner stöd från ett parti kan få det opolitiska uppdraget som nämndeman.
Men invändningarna till trots finns fortfarande en stor, viktig poäng med nämndemän i domstolarna: De utgör en kontaktyta mot samhället utanför och en påminnelse om hur de som inte är juridiskt skolade tänker och talar.
Nämndemän kommer alltid att falla i en och annan grop som utbildade jurister hade kunnat undvika. Men om de genom sin närvaro i domstolarna tvingar domare att göra juridikens språk och tankemönster begripliga för lekmän tillför de ändå vårt rättssystem en viktig kvalitet.
Och ska man vara rättvis så är det inte bara Arbogamålets nämndemän som misslyckats. När lekmännen talar bredvid mun kan inte domaren i målet, Per Kjellsson, lägga hela skulden på dem. Han har själv som rättens erfarne jurist haft den ledande rollen. Nämndemän med "glappkäft" är i hög
grad hans eget professionella misslyckande.