Välkomna hem, sa president Barack Obama till de amerikanska soldaterna när han i veckan talade på armébasen Fort Bragg för att officiellt avsluta Irakkriget. Hans ord var allvarsamma, fyllda av en bitter eftersmak efter nästan nio års fasor.

Kontrasten var bedövande mot företrädaren George W Bushs skryt på hangarfartyget ”Abraham Lincoln” den 1 maj 2003. ”Uppdraget slutfört”, proklamerade banderollen bakom talarstolen. Men invasionen i mars var bara början på ett blodbad.

Runt 4.500 amerikaner har dödats. Över 100.000 civila irakier har fått sätta livet till. Kriget har kostat uppemot 1.000 miljarder dollar och bidragit till USA:s budgetkaos. Irak har inte utlöst samma trauma som Vietnam men har splittrat amerikanerna och fått en stor majoritet att känna att det inte var värt priset.

Detta var Bushs krig. Terrorattentaten den 11 september 2001 ledde till det befogade svaret i Afghanistan. Men Bush bestämde sig raskt för att byta fokus och krossa Saddam Hussein. Med den nya doktrinen om att slå i förebyggande syfte spelade inga invändningar någon roll.

Sant är att de flesta demokraterna i kongressen också stödde invasionen i Irak, för att de trodde att misstankarna om Saddams massförstörelsevapen var korrekta. Men Bush och hans krets hävdade också, på uppenbart falska grunder, att Saddam var i maskopi med al-Qaida. Ingen av anklagelsepunkterna stämde.

Misstagen följde slag i slag. Någon riktig plan för tiden efter Bagdads fall fanns inte, och de amerikanska trupperna räckte inte för att upprätthålla ordningen. Den gamla maktapparaten smulades sönder utan att något ersatte den. Bilderna av misshandlade irakier i fängelset Abu Ghraib solkade USA:s anseende.

Det följande inbördeskriget fanns aldrig i Bushadministrationens tankevärld. Meningen var ju att irakierna skulle hylla USA och sprida en demokratisk modell i hela Mellanöstern.

Att Saddam är störtad är en bestående framgång. Diktatorn hade slaktat hundratusentals människor för att de var oppositionella, shiiter eller kurder, använt stridsgas mot den egna befolkningen, överfallit Kuwait. Avrättningen var ändå knappast en triumf för rättssäkerheten.

Obama var motståndare till kriget och valdes till president bland annat därför. I dag kallar han Irak ett självständigt och stabilt land, väl medveten om att det inte är en beskrivning av verkligheten.

Irak har hållit två fria parlamentsval, men regeringen som bildades för ett år sedan slits sönder av motsättningar. Shiiter, sunniter och kurder har sina egna politiska partier och grälar hätskt om vem som ska kontrollera vad.

Oljeproduktionen är ännu inte tillbaka på 70-talsnivå, och det finns ingen uppgörelse om hur intäkterna ska delas. Resten av ekonomin är i skriande behov av återuppbyggnad. Elektricitet har de lyckligt lottade några timmar per dag. De välutbildade irakier landet skulle behöva har gått i exil.

År 2007 utfördes 7.500 väpnade attacker av olika slag i månaden. Siffran har sjunkit till en tiondel, men säkerhetsläget är fortsatt en hämsko på utvecklingen. Varken polisen eller armén är fullt funktionsduglig.

Men det går inte att backa bandet. Irakierna förtjänar USA:s och andras stöd för att komma vidare men måste klara grovjobbet själva. Inget säger att Irak skulle få ett bättre liv om de amerikanska soldaterna stannade kvar.