Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Mitt näthat är inte ädlare än ditt

Lagar mot hämndporr är inte nog – vi måste alla se på vårt eget beteende på nätet.

Tiziana Cantone skulle fylla 32 år, men hon tog sitt liv sedan internet bestämt sig för att skämma ut henne. Hon skickade en sexfilm till några människor, däribland sitt ex, den hamnade på nätet och hennes sexliv blev en lustighet för alla att fnysfnissa åt och dela vidare.

Om detta skrev Catia Hultquist i tisdagens DN och konstaterade att när kvinnor blir samhällets och nätets slagpåse sker det ofta med sexuella förtecken. Det är kvinnors, inte mäns, intima liv som lyfts fram och hånas; eftersom kvinnan fortfarande inte ska njuta av sex hur som helst blir hon en hora som ska våldtas och så vidare.

Samma sak noteras i boken "So you've been publicly shamed" av Jon Ronson som kom ut i fjol. Män kan mycket väl bli offer för nätdrev, förnedras och hånas grundligen uppifrån och ned, men deras sexualitet bryr sig den dreglande hopen inte mycket om. Tiziana Cantones öde följer mönstret.

Varje gång händelser som Cantones självmord rapporteras tänker jag på Jon Ronsons bok. Den redogör för något dussin människor som drabbats av tyfoner av näthat, ofta med skam som syfte. Pr-konsulten Justine Sacco  som skrev ett Twitterskämt om att hon inte kunde få aids eftersom hon är vit, finns med. Jonah Lehrer tas också upp, skribenten som ertappades med att ha fejkat citat av Bob Dylan

Låt oss för nu lämna frågan om huruvida dessa alla "förtjänade" hatet de fick utstå. Det räcker med att slå fast att de utstod mer än många hade överlevt.

Sociala medier är som en belägrande armé som oavbrutet studerar någon "fiende" i jakt på den svaga punkten. När den väl är upptäckt agerar de skoningslöst och envetet genom att bearbeta just denna punkt, ständigt, oupphörligt.

Det är lätt att se hur många av dem som deltar i vad vi kan kalla en skampanj njuter av själva handlingen. Och, som så ofta i sådana här historier, hur de tror att de gör något gott.

Mobbningen av Tiziana Cantone kan delvis förklaras med att det är roligt att se någon förnedras, och att det ger en sorts sadistisk njutning att det inte är man själv. I andra fall finns en annan komponent – känslan av rättfärdighet. Man tycker att någon, helst en sorts makthavare, har gjort något fel.

Den som påpekar det och förnedrar den felande kan uppfyllas av känslan att slå uppåt, att delta i den lilla människans revansch. Här hittar vi fall som Justine Sacco – hon hade ett bra pr-jobb och var, som hon så villigt påpekade, vit.

Men, frågar sig Ronson: någon gång slutar rimligen en människa att vara i överläge, till exempel när hon sparkats från jobbet, inte vågar lämna lägenheten, när hennes telefon ringer oupphörligen och hon fortfarande hånas av tiotusentals okända människor som blockerar hennes sociala liv på nätet.

Nu debatteras hårdare lagar mot hämndporr och handlingar som den som ledde till Tiziana Cantones död. Diskussionen är viktig och jag tror att det i fall som dessa ofta är viktigare att skydda en privatpersons integritet än att garantera informationsfriheten.

Men hur gör man då det inte finns en gärningsman utan just tiotusentals? Vi har rätt att skämta med folk och särskilt offentliga personer måste tåla en del. Men vi måste också ha det goda omdömet att inse när någon fått nog. En som fortsätter håna den som blöder har ingenting att vara stolt över.

Allt mer skrivs nu om hur internet solkas av anonymt hat. I fredags publicerade sajten kit.se en text i ämnet av journalisten Isobel Hadley-Kamptz. "Blir inte risken för självcensur väl så hög när horder av legalt ostoppbara näthatare och hotare kan rikta vreden mot oliktänkande?" frågar hon.

Tyvärr kom mycket av diskussionen efter texten att handla om huruvida högern eller vänstern är värst vad gäller trakasserier mot den som uppfattas som motståndare. Som om det skulle vara det viktiga. Situationen förändras, pendeln svänger, på en del sätt är högern värre, på andra vänstern. 

Högerns hat är naknare och mer ogenerat. Vänsterns outhärdligt i sin självrättfärdighet, präglad av övertygelsen att hatarna kämpar för social rättvisa.Vad båda sidor måste fatta är att den andra sidan ser just sitt eget hat som fullt berättigat. Det ena är inte ädlare än det andra. Till och med de som hånade Tiziana Cantone tyckte säkert att de satt med någon sorts moralisk överhand.

Huvudproblemet är vad hån- och hatklimatet gör med oss som människor och vårt samhälle. När hela världen blir en skolgård där olika grupperingar står med en surmulen cigg i mungipan och bevakar varandra – vem vågar då sticka ut och gå mot strömmen?

Hur ska unga människor våga träda in i offentliga sfärer som politiken när de vet att ett felanvänt ord, eller bara en för snabb tanke, kan komma tillbaka och plåga dem i åratal?

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.