Signerat - Rikard Westerberg.
Priserna på mejeriprodukter har rasat sedan slutet av 2007, alarmerar mejeriföretaget Milko på gårdagens DN Debatt. Innebär det att du som vanlig mjölkkonsument kan se fram emot sänkta priser i kyldisken? Inte alls.
På den överreglerade och skattesubventionerade mejerimarknaden är den osynliga handen väldigt osynlig. Förhållandet mellan utbud och efterfrågan är satt ur spel.
I stället för sänkt pris kommer Milkos ordförande Per Åsling (tillika centerpartistisk riksdagsman) och vd Erik Gumabon att höja literpriset med en krona – det är kris i mejeribranschen. Hela ökningen ska tillfalla mjölkbonden, vilket det svenska folket tydligen inte har något emot, enligt en Sifoundersökning beställd av Milko. Mejeribranschen måste vara tämligen ensam om att ha kunder som applåderar prishöjningar.
Åsling och Gumabon berättar inte att de globala lisvmedelspriserna exploderade i slutet av 2007, inklusive priset på mejeriprodukter. Kraftigt stigande priser på olja, svår torka och kräsnare konsumenter satte sina spår.
FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations mejeriindex steg med 103 procent mellan november 2006 och november 2007. De höga priserna fick EU:s jordbruksbyråkrater att proklamera att vinsjöarnas och matbergens dagar var ett minne blott. Men ack, sedan blev det finanskris och priserna föll tillbaka till mer normala nivåer. Vips så fick skattebetalarna återigen öppna plånboken.
Mejeriproduktionen hålls uppe dels via skattsedeln och dels via prishöjningar för konsumenten –- trots globalt prisfall. I stället för denna dubbelbeskattning borde mejeriindustrin själv ta avstånd från EU:s skadliga jordbrukspolitik och fortsätta rationalisera produktionen.
Med en mer marknadsanpassad mejeriindustri skulle konsumenterna själva få välja om de ville ha dyrt och närproducerat eller billigare varianter producerade längre från köksbordet.
Om Milko – ägt av 900 bönder från Dalsland i syd till Jämtland i norr – har rätt om de svenska mjölkdrickarna behöver företaget ändå inte oroa sig.