Signerat – Johannes Åman.
”A kan ha varit mer utsatt än andra. Men han råkade ut för icke-acceptabla handlingar på grund av sitt eget beteende.” Så ser en skola i Västerås på att en pojke i fyran dagligen fått tillmälen som ”damp-unge”, ”cp-unge” och ”psykopat”.
Svenska Dagbladet (16/8) har gått igenom 66 anmälningar till Barn- och elevombudet som gäller mobbning och annan kränkande behandling. I två tredjedelar av fallen finner tidningen tecken på att skolorna lägger en del av skulden för det som skett på offren.
Det inledande citatet synliggör en typ av moralisk och intellektuell slapphet som i alla sammanhang måste bekämpas.
Den som blivit rånad när han nattetid gått ensam genom ett storstadsgetto känt för sin skyhöga kriminalitet kan efteråt förbanna sig själv för sitt dåliga omdöme. Men ett rättssystem som vid bedömningen av brottet såg offrets val av väg som en förmildrande omständighet för gärningsmännen, skulle ändå ha hamnat fullständigt fel. Vad som är socialt smart och vad som är kriminella handlingar är frågor som tillhör två skilda sfärer.
Ur ett socialt perspektiv går det ofta att hitta förklaringar till att en viss person blir mobbad. Den som på något sätt avviker är mer sårbar. Den som kommer utifrån blir inte alltid accepterad av gruppen. Den som är blyg kan ha svårare än andra att få vänner.
Allt detta är sant. Men det har ingenting att göra med skolans ansvar för att skydda alla elever mot mobbning och annan kränkande behandling. Mobbning är en fråga om maktmissbruk, om att den som på något sätt hamnat i underläge systematiskt trakasseras av andra. När lärare eller annan skolpersonal upptäcker sådant finns bara ett anständigt svar: ”Detta kan vi inte acceptera – sluta omedelbart!”
Utifrån Svenska Dagbladets granskning av anmälningar går det inte att bedöma hur vanligt det är att skolor skuldbelägger offer för mobbning. Redan ett fall är dock ett för mycket.