Signerat: Henrik Berggren
Att se sig själv i spegeln kan vara stärkande. Man arrangerar anletsdragen och vrider huvudet i en fördelaktig vinkel och tänker – det där ser ju ut som en sympatisk och attraktiv person.
Men så råkar man en dag se sin egen reflektion helt oförberedd. Allt ser plötsligt konstigt och frånstötande ut.
Maciej Zarembas reportageserie om vuxenmobbning på svenska arbetsplatser i DN Kultur är som ett av dessa ofrivilliga spegelögonblick. Normalt uppfattar vi svenskt arbetsliv som ovanligt demokratiskt: stort fackligt inflytande, en hög grad av medbestämmande, tämligen platta organisationer och konsensussträvande chefer.
Men trots detta – eller snarare just därför – handlar det också om miljöer där enskilda individer kan mobbas ut på det mest hänsynslösa sätt. Även om berättelserna i reportageserien är komplicerade och väcker motfrågor (som mobbningshistorier ofta gör) är den övergripande bilden otvetydig. Trots att Sverige var det första landet i världen att lagstifta mot arbetsplatsmobbning har inte ett enda av 8000 anmälda fall gått vidare till åtalsprövning. Som Zaremba påpekar: det verkar vara långt viktigare att ta itu med ett trasigt skyddsräcke än en trasig människa.
Det finns säkert flera förklaringar till detta. Men jag är övertygad om att oviljan mot att agera mot mobbningen speglar en konsensuskultur där gruppen är viktigare än individen och motsättningar ska lösas genom informella förhandlingar snarare än genom regelverk och juridisk prövning.
Det finns en rad fördelar med denna ordning. Den befordrar tillit mellan människor (så länge de underordnar sig gemenskapens krav), kringgår kostsamma och besvärliga domstolsförhandlingar och driver fram ett starkt kollektivt ansvar utan pådrivning av piskande chefer. Men konsekvenserna för den enskilda individen kan bli katastrofala.
Lösningen handlar kanske om att tillämpa de lagar vi faktiskt har stiftat och definitivt om en kulturförändring. Vi måste paradoxalt nog bli både mer toleranta och mindre konflikträdda. Våga möta människor som individer på gott och ont och inte gömma oss bakom en outtalad gemenskap.