Det har gått ett halvår sedan medierna var och varannan dag kablade ut bilder av rasande, demonstranter – många kvinnor – på Teherans gator. Ett uppenbart friserat valresultat tände folkets vrede och fick människor att med sina liv som insats visa sitt missnöje mot regimen. Hur gick det sedan?
Jag träffar journalisten, människorättsaktivisten och mottagaren av Olof Palme-priset, Parvin Ardalan, i ett novembergrått Stockholm – där hon tillfälligt befinner sig – för att fråga om saken.
Jodå, berättar hon. Trots gripanden, tortyr, våldtäkter, arresteringar och dödande går människor fortfarande ut för att visa sitt missnöje. De utnyttjar allmänna demonstrationsdagar, delar upp sig i mindre grupper för att försvåra för polisen. När en grupp attackeras, berättar Parvin Ardalan, delar den sig i två, springer åt olika håll, för att sammanstråla igen på en ny plats.
Människorna på gatorna är en del av en gräsrotsrörelse. Några kommer från kvinnorörelsen, en del från andra organisationer eller sammanslutningar. Andra bara hemifrån.
En poäng med en icke-hierarkisk organisation, menar Parvin Ardalan, är att den är mycket svårare att slå sönder. I en hierarkisk räcker det med att arrestera en eller ett par ur ledargarnityret för att sätta rörelsen ur spel. Men hur ska polisen göra med en rörelse, som enligt Parvin Ardalan, fick miljoner att demonstrera efter valet. Man kan ju inte gärna skjuta eller arrestera allihopa.
Trots att Iran nu hamnat i medieskuggan är Parvin Ardalan hoppfull. Hon drömmer inte om en repris av 1979. Hon vill inte ha en ny revolution utan önskar en utveckling där demokratiska värden får sätta sig långsamt.
Vilken typ av stöd från omvärlden vill ni ha, frågar jag, och tänker på Birgitta Ohlssons (FP) debattartikel om att ge svenskt bistånd till den iranska frihetskampen (SvD 3/7). Nätverk, svarar Parvin Ardalan och berättar hur hon och hennes systrar inspirerats av den marockanska kvinnorörelsen. Men pengar, nej tack.
– Det skulle bara öka trycket från regimen som redan nu hävdar att den folkliga oppositionen är en västprodukt. Pengar skulle bara göra saken värre. Vi vill visa vår egen vilja, kraft och förmåga. Vi slåss för jämlikhet. Då kan vi inte börja med att gå in i en ojämlik relation och göra oss ekonomiskt beroende.
Jag förstår Birgitta Ohlsson. Och jag förstår Parvin Ardalan. När man ser eller hör hur livet i Iran ser ut, där det fortfarandet händer att kvinnor stenas – med lagom stora stenar så att de inte ska dö för fort, där familjens manliga ”överhuvud” bestämmer om en kvinna får yrkesarbeta eller åka utomlands, så vill man så hiskligt göra något. Och pengar är det som ligger närmast till hands. Via skatten eller via en privat postgiroinbetalning - så var det klart och nattron tryggad.
Men pengar kan inte köpa mod. Och det är en mycket viktigare förutsättning än datorer, mobiltelefoner och kontor för förändring. Kritiken mot valfusket är den minsta gemensamma nämnaren och man ska ha klart för sig att det på Teherans gator också finns politiska uppfattningar som Sverige knappast vill stödja. Detta är än så länge inget problem eftersom allting handlar om just den minsta gemensamma nämnaren. Att som biståndsgivare skilja demokrater från antidemokrater är här och nu vare sig möjligt eller meningsfullt.
Det jag däremot skulle vilja att Sverige gjorde var att erkänna det systematiska och allvarliga förtrycket mot vissa av världens kvinnor och att relatera det till det förtryck som riktas mot folkgrupper här och där i världen.
I Sverige är det nästan inga som beviljas uppehållstillstånd på grund av förföljelse utifrån kön. Det kan bero på att få söker, att de får stanna av andra skäl eller att kvinnor från världens värsta ställen – till exempel Afghanistan och Pakistan har svårt att ta sig hit. Men också på att vi är så vana att se förtryck mot kvinnor som något mindre upprörande än när det är svarta, romer eller homosexuella som får sin frihet allvarligt beskuren.
Det, samt inspiration, stöd och engagemang, är vad den demokratiska världen kan bidra med. Men själva kampen är iraniernas egen.