Signerat – Annika Ström Melin.
Vi får överväga att ändra formuleringar, svarar Fredrik Reinfeldt på invändningarna mot Moderaternas nya idéprogram (DN 27/10).
Det handlar om ett stycke som rör partiets ”känsla för rättvisa” där programmet slår fast att ”orättvisor upprör oss ofta djupt”.
Därefter följer meningen som lett till kritik: ”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande”.
Den petige noterar att formuleringen halkar och kan tolkas på olika sätt.
Det hävdas faktiskt inte att M varit del av den starka drivkraften för rättvisa. Men det finns inte heller ett enda ord om att partiets föregångare ägnade decennier åt att motarbeta krav på allmän rösträtt för kvinnor och män och att M röstade emot kraven på sanktioner mot Sydafrika under apartheid.
Därför är det klokt att partiordföranden förklarar att Moderaterna inte ska ”förvränga eller ta åt oss äran för något vi inte har anledning att ta åt oss äran för”. Och om programmet ändå ska skrivas om finns det mer att se över.
Hela texten präglas av sliriga formuleringar och ett slags välvilligt men samtidigt kravfyllt snömos.
Å ena sidan staplas porösa meningar på varandra så att helheten mest liknar ett politiskt pekoral. Så här kan det heta: ”Varje människa har ett oändligt och oförbrukbart värde. Oavsett etnicitet, kön, religion, sexuell läggning eller andra attribut och preferenser är människan just människa.”
Å andra sidan predikas ”allmänintresset” så intensivt att medborgarna borde huka i bänkarna. ”Det är varje människas möjlighet och vilja att omsätta sin förmåga i arbete som avgör samhällets styrka”, förklarar M och hyllar ”samhällsbärare” som går till jobbet varje dag. De förtjänar ”uppskattning” eftersom de ”bygger Sverige starkt”.
Vad hände egentligen med M:s plädering för människans frihet? När arbetslinjen förvandlas till idéprogram låter det inte alls trevligt.