Signerat - Johannes Åman.
Den som skrivit talet som Fredrik Reinfeldt i går höll på partistämman i Västerås måste ha haft roligt. För talet var fullt av blinkningar åt de politiskt intresserade.
Där fanns gliringar mot de gamla moderaterna: ”Den som söker politiskt förtroende i Sverige måste också tro på Sverige … Gnällspikar blir inga politiska ledare.”
Men framför allt var anförandet en lek med socialdemokratiska metaforer och retoriska grepp. Om Pär Nuder inte bara lämnat riksdagen utan likt sin förre chef Göran Persson också blivit pr-konsult, så hade han kunnat förse Reinfeldt med ett tal som detta.
Uttrycket ”stolt men inte nöjd”, som användes i Socialdemokraternas valkampanj 2002, lär ha myntats av Nuder. Det passade statsminister Persson då – och det passar Fredrik Reinfeldt nu. Så när Reinfeldt i sitt Västeråstal framhöll ”föregångslandet Sverige” och förklarade att häri låg ”inget skryt – utan ett anspråk på mer” var den retoriska figuren lätt att känna igen.
Liksom Persson utnyttjade Reinfeldt också ”krisen”. En stor man blir ju ännu större om uppgiften är svår och omvärlden hotfull: ”Krisen är inte över för att börsen stiger eller vinsterna kommer åter till storföretagen. Vi kommer inte att ge oss. Vi kommer inte att vara nöjda – med mindre än att arbetslösheten trängs tillbaka.”
Såväl Socialdemokraternas samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som Mona Sahlins egen starka betoning av jämställdhet och hbt-frågor har lämnat ett stort utrymme ledigt i politikens mittfält. I den positionen trivs Reinfeldt.
Men det är ironiskt att Reinfeldt, som till stor del vann valet 2006 för att väljarna tröttnat på Persson, nu försöker ikläda sig hans roll. Risken är att Reinfeldt lyckas lite för bra som den nye Göran Persson.
Väljarna kan få en överdos av både krisretorik och statsmannaanspråk.