Sverige är enligt World Values Survey världens mest sekulariserade land. Det är även det land där ”självförverkligande” skattas högst i världen. Konservativa honnörsord som familj, nation och tro har en svagare ställning än någon annanstans.

Betyder det att svenskarna är utpräglade individualister? Njae, inte riktigt. Sverige utmärker sig internationellt för sin jämlikhet och svenskarna ser sig i hög grad som ett kollektivt vi. Svenskhet förknippas knappast med att sticka ut från mängden. Snarare brukar avundsjuka, konflikträdsla och jantelag komma upp när den svenska nationalkaraktären är på tal. I det moderna Konsumtions-Sverige är individualismen mer en fråga om stil än värderingar.

Besökare brukar påpeka svenskarnas modemedvetenhet. Med en jämn inkomstnivå har alla råd att följa samma trender. Det är kanske en förklaring till att några av Sveriges största exportframgångar utgörs av standardiserade konsumtionsvaror à la H&M och Ikea.

Idéhistorien kan belysa samma fenomen på ett intellektuellt plan. Herbert Tingsten menade redan på 1950-talet att Sverige förvandlats till en ”servicedemokrati”. Medborgaren hade blivit konsument och de stora ideologiska striderna var över.

Men moderniseringen började ännu tidigare. Tingsten var både i sin analys och sina värderingar påverkad av den äldre kollegan Axel Hägerström i Uppsala.

Hägerström spökar fortfarande i samhällsdebatten. Följande passage i KD-ledaren Göran Hägglunds rikstingstal i juni kan tjäna som exempel: ”I Sverige har vi alltsedan tjugotalet plågats av den akademiskt uppfunna värdenihilismen.” Hägglunds udd är genom referensen till 1920-talet indirekt riktad mot ”nihilisten” Hägerström vars tankar slog igenom efter första världskriget.

Hägerström idéer fick en enorm betydelse för svensk samhällsdebatt. Han såg i den gamla oskarianska 1800-talstron på objektiva värden en risk för fanatism – som i kombination med modern teknik skulle kunna leda till blodbad. De bägge världskrigen tycktes besanna hans farhågor.

Den nya tiden krävde en ny syn på moral och Uppsalaprofessorn menade att värderingar bara var uttryck för subjektiva känslor. Politiken var ett spel mellan intressen – inte en trosviss kamp på liv och död.

Naturligtvis hade Hägerström sina poänger. Men i förlängningen kan man fråga sig om inte hans genomslag blivit väl starkt. Politiska ståndpunkter framförs i Sverige nästan uteslutande som förmenta sakpåståenden. Alla tjänar på att… ekonomin kräver att… härtill är vi nödda och tvungna.

Det framstår som onödigt tråkigt och hycklande. Under folkhemsepoken var sakligheten obestridd. Framstegstanken ersätte religion och moral som vägledning i tillvaron. Men med tiden har teknik- och samhällstron förbytts i vad som bäst kan betecknas som narcissism.

I takt med att det materiella välståndet växt och politiken blivit alltmer teknokratisk har medborgarna vänt sig inåt. Den gamla strävsamheten – att utbilda sig till exempelvis ingenjör, arbeta hårt, spara ihop till en förmögenhet, ta hand om närstående eller engagera sig politiskt har blivit alltför uppoffrande. I stället har det egna jaget hamnat i centrum och samhällets fokus har flyttats från produktion till konsumtion.

Det har inte gjort oss lyckligare. Eller är det bara en slump att så många upplever psykisk ohälsa i det land där ”självförverkligande” skattas högst av allt?

Hägerströms utopi var ett förnuftigare samhälle. Men så här nästan hundra år senare är det en känslostyrd konformism som dominerar samhället. Ironiskt nog ser det nästan ut som om den oskarianska antiindividualismen och rädslan för konflikter återuppstått i ny form. Idealens fall ledde inte till förnuftets triumf – utan till följsamhet och navelskådande.

Så det finns kanske skäl att ompröva arvet från Hägerström.Faktum är att även en sann individualist behöver något att kämpa för – utanför sig själv. Det kan vara olika saker och det innebär inte att vi ska slå ihjäl varandra. Bara att vi tar tillvaron på större allvar.