Signerat - Henrik Berggren.
Sedan andra världskriget har en majoritet av svenska folket varit enig om två saker: 1) Sverige ska vara en välfärdsstat och 2) Sverige ska vara en monarki. Den första övertygelsen har prövats gång på gång, både i offentliga val och politiska debatter. Men sedan kompromissen i Torekov 1971, då republikaner och monarkister enades om att bevara ett avlövat kungahus, har det inte skrivits eller sagts särskilt mycket av värde om monarkin.
Hur medialt plågsamt det stundande kungabröllopet än är tycks det åtminstone ha lett till en intellektuell uppstramning. Till exempel den nyutkomna dubbelvolymen ”Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu/ Ja. Monarkins bästa tid är nu” (Bonniers) av Per Svensson och P J Anders Linder.
Båda författarna angriper frågan om monarkins vara eller icke-vara med en sympatisk blandning av grundlighet, gott humör och polemisk formuleringsglädje. Svensson, tidigare kulturchef på Expressen och nu kolumnist i Sydsvenskan, intar en klassisk kulturradikal hållning: monarkin är en farlig informell maktfaktor som har stora möjligheter att påverka allmänna opinionen men samtidigt är skyddad mot offentlig insyn.
P J Anders Linder, politisk redaktör på Svenska Dagbladet, för fram det kulturkonservativa argumentet: varför ändra på något som bevisligen fungerar? Monarkin är en karismatisk symbol för den historiska gemenskap som binder samman Sverige som nation, en nödvändig fästpunkt i en alltmer rotlös värld.
Vem som övertygar mest? Även om den mediala servilitet gentemot kungahuset som Svensson lyfter fram är irriterande har jag svårt att se den som särskilt farlig. Linder å sin sida har rätt i att republikanerna inte har några bra alternativ att komma med. Men det gör mig mer oroad än övertygad. Vi behöver kanske kontinuitet i en föränderlig värld. Men att låta denna fasta punkt vara Victorias och Daniels äktenskapliga bädd känns minst sagt riskabelt.