Under Kuwaitkriget 1991 jobbade jag på ett fältsjukhus i Saudiarabien. Som rutinerade charterresenärer tog svenskarna seden dit de kom, förbjöd alkohol och sprättade bort det kristna korset, alltså flaggan, från uniformen. Allt för att inte irritera sina muslimska värdar.
Amerikanerna hade en annan attityd. De var där på arabisk begäran och bad inte om ursäkt för sig, brydde sig inte så mycket om kungadömets tabun och traditioner.
Medan den saudiska kvinnan var förbjuden att köra bil eller visa sig offentligt utan slöja kunde man se sergeant Jane från Mississippi rattandes öppen jeep i bikini.
I princip gjorde hon förstås rätt, även om det stred mot diplomatins manualer. Det systematiska kvinnoförtrycket i Saudiarabien - rena rama apartheid - är en av vår tids stora skandaler. Kvinnor får fortfarande inte köra bil, även om en spirande gräsrotsrörelse verkar för att häva just den regeln.
Men: amerikanernas militära närvaro och höga profil hade ett pris. Saudiarabien förvaltar islams heligaste platser, och förnedringen i att ta hjälp av "den store satan" blev för mycket för bland andra Usama bin Ladin. Kuwaitkriget var den felande länken mellan islamisternas kamp mot Sovjetunionen i Afghanistan på 1980-talet och deras tillslag mot World Trade Center på 2000-talet.
En bikini betyder så mycket.
Denna sedelärande historia kan vara till hjälp då nya kulturkonflikter bryter ut - exempelvis om rondellhundar. När ska man stå på sig? När ska man ge efter? Vilka principer är inte förhandlingsbara?
Med tröttsam monotoni har vi hört en repris på debatten efter de danska Muhammedkarikatyrerna 2005. En falang hävdar med eftertryck att muslimer i fria länder vackert får tugga i sig kränkningar av profeten. En annan falang hävdar med lika stort eftertryck att global samexistens kräver respekt, inklusive respekt för andras vidskepelse.
Denna diskussion har stått och stampat i två år, först på danska, sedan på svenska. När samtal blir så stumma beror det ofta på att man pratar om olika saker.
Ena halvan talar om vad som ska vara tillåtet. Andra halvan talar om vad som är lämpligt.
Första frågan först. Räck upp en hand de som tycker att kränkningar av religiösa symboler ska vara förbjudna i lag?
Tanken är omöjlig i ett öppet samhälle, och har knappast stöd av fler än religiösa fanatiker. Man kan inte ha religionsfrihet utan religionskritik. Den enes frihet att bygga moské, synagoga, tempel eller kyrka är den andres frihet att skratta åt vad han vill.
Alla är kränkta nu för tiden, och ofta på goda grunder. Veganer har skäl att känna sig kränkta av det enorma köttutbudet. Kvinnor har skäl att känna sig kränkta av sexindustrin. Hela Sverige verkar kränkt av den senaste statsbudgeten, som sägs gynna alla andra utom den som för tillfället har ordet. Muslimer kränks av Muhammedkarikatyrer.
Alla har rätt till sin känsla, men det betyder inte att vi ska lagstifta mot kött, porr, skattesänkningar och religiösa karikatyrer. Däremot kan det betyda att man inte demonstrativt äter råbiff eller porrsurfar i fel sällskap, inte i onödan hånar det som andra håller heligt.
För Dagens Nyheter var Lars Vilks rondellhund enkel att förhålla sig till. Utan uppståndelsen hade den knappast kommit i tidningen. Hädelse har inget automatiskt företräde, alla bilder bedöms på egna meriter.
Efter dödshot och demonstrationer hamnade saken i ett annat läge. Vi publicerade den flera gånger, främst för att visa vad diskussionen handlade om, men också av solidaritet med dem som hotades.
Nerikes Allehanda gjorde en större poäng av bilden på ledarsidan. Svenska Dagbladet har inte visat den alls. Det är deras självklara rätt att göra egna bedömningar, men i bägge fallen är det uppenbart att risken för hot styrde publiceringsbesluten, med diametralt motsatta slutsatser.
I sin motivering anförde SvD:s
ansvarige utgivare att hunden som han inte ville visa sina egna läsare hade varit liten i DN. Det måste vara en av den bisarra affärens mest bisarra synpunkter.
I antologin "Den sekulära staten och islam i Europa" (Atlantis) påtalar historikern Jonathan Israel att västerlandets väg till upplysningen och dess friheter inte alls har gått som på räls. I själva verket var motkrafterna hela tiden starka: auktoritet, imperium, nationalism, fascism, kommunism, personkult och allsköns tråkigheter.
Väst är fullt av inre motsägelser, precis som islam. "När man ser den nu aktuella kampen mot bakgrund av den moderna upplysningen och 1800-talets motupplysning förstår man att den lätt kan förvandlas till ett groteskt missförstånd", skriver Israel. "Det skulle i själva verket innebära en katastrof för alla parter om den värdekamp som nu utspelas (felaktigt) framställs som en kamp mellan den islamiska världen och väst."
I spåren av terrordåd och karikatyrbråk hårdnar attityden till invandrare. Det förflutna visar att utvecklingen är öppen, beroende av hur vi alla navigerar. Den muslimska minoriteten i väst kan lika gärna bli en spjutspets för liberalisering i ursprungsländerna som motsatsen.
Lars Vilks rondellhund börjar likna sergeant Janes bikini: barnslig, provocerande, farlig, nödvändig.