Signerat – Gunnar Jonsson.
Xi Jinping besöker Washington för att bekanta sig med Barack Obama, och det är hög tid för fler att lära känna just denne kines. I höst blir han Kommunistpartiets generalsekreterare, 2013 president – och därmed den asiatiska stormaktens mäktigaste man.
Kina och USA möts på allt fler arenor. På många sätt kommer de att vara rivaler som skaver mot varandra. Ekonomiskt är de både ömsesidigt beroende och konkurrenter. USA är Kinas största exportmarknad, Kina den största innehavaren av amerikanska statsobligationer. Konflikter saknas inte: den kinesiska valutakursen, patenträttigheter, investeringar i respektive länder.
Det är för tidigt att säga om Xi har en egen dagordning och om han i så fall kan trumfa igenom den. Att hoppas på en uppluckring av det kommunistiska maktmonopolet är alltför optimistiskt. Vart Xi ska föra utrikespolitiken är ett större frågetecken.
Sydostasien betraktas av Kina som hemmaplan där andra ska hålla sig borta. Länderna i grannskapet välkomnar i stället en ökad amerikansk militär närvaro som motvikt, något som blir möjligt när Obama flyttar blicken från Irak och Afghanistan.
För övrigt skulle Kina gärna behålla illusionen av en låg internationell profil. I fallet Syrien klamrar man sig fast vid den gamla doktrinen om icke-inblandning i andras angelägenheter. Andra faktorer tvingar dock Peking att fördjupa engagemanget i den vidare världen.
En fortsatt snabb ekonomisk tillväxt ökar behovet av utländsk teknik liksom import av olja och andra råvaror. Kinesiska företag och snart en miljon arbetare finns överallt i världen, ofta i röriga regioner som Afrika och Mellanöstern. Under inbördeskriget i Libyen skulle plötsligt 35 000 kineser evakueras.
Att säkra energileveranserna kan leda till samarbeten med skumma regimer som Sudan, men också till insikten att iranska kärnvapen skulle hota stabiliteten vid Persiska viken.
USA och EU ska bestämt kritisera kinesiska brott mot mänskliga rättigheter. Samtidigt behövs Kina allt oftare som medspelare, från Syrien till Nordkorea. För att hitta en balans har både Xi Jinping och den demokratiska världen en lång marsch framför sig.