Det är knappast en slump att två av landets ledande idétidskrifter – kulturkonservativa Axess och vänsterradikala Arena – ägnar sina aktuella nummer åt islam. Frågan ligger i tiden.
Integrationspolitiken, den växande främlingsfientligheten, kampen mot terrorismen, Israel–Palestina konflikten – alla brännande frågor verkar på olika sätt kunna knytas till profeten Muhammeds religion.
Ämnets laddning har inte direkt gynnat debattnivån, som kommit att präglats av olyckliga positioneringar. Förenklat: Är du höger ska du ställa krav på invandrare, kritisera islam och försvara USA och Israel i varje läge. Är du vänster ska du inte ställa några krav på invandrare, försvara Islam och kritisera USA och Israel i varje läge.
Integrationspolitiken, Gazakonflikten och islamismen har blivit till slagträn som diverse demagoger använder för att slå i huvudet på varandra. Debattörerna får uppmärksamhet, men inte mycket ljus sprids över sakfrågorna.
Därför är det glädjande att både Axess och Arena försökt höja debattnivån. Sakligheten ökar samstämmigheten i frågan. Människor – men inte nödvändigtvis idéer och handlingar – ska respekteras. Det måste gå att kritisera islam utan att bli utpekad som rasist. På samma sätt som det måste gå att kritisera Israel utan att bli anklagad för antisemitism.
Förståelsen för att människor kan ha olika värderingar får inte övergå i en rädsla för att kritisera förtrycket bland de förtryckta. Det omvända är lika viktigt. Förtryckarna kan aldrig få representera en hel etnisk eller religiös grupp.
Pernilla Ouis – som för övrigt medverkar i bägge tidskrifterna – gör en gedigen analys av problemet. En huvudpoäng är att kritik av islam inte är någon fobi. Däremot florerar en rädsla för muslimer i samhället. Det borde helt enkelt heta ”muslimofobi” i stället för islamofobi.
Skribenter och redaktörer har här ett ansvar att ta på allvar. Dubbla agendor och måttstockar hör inte hemma i en seriös debatt – lika lite som rasfördomar förklädda i termer av ”kultur”. När de inblandade är ute efter svar på verkliga frågor kan även diskussionen om islam och rasism föras sakligt. Men när målet i stället, vilket ofta är fallet, är att svartmåla politiska motståndare och etniska grupper förvärras problemen.