Ämnet för måndagskvällens debatt på Publicistklubben i Stockholm föddes ur "Mediemagasinets" förnämliga granskning av granskarna (SVT 26/2). "Mediemagasinet" gick igenom tre avsnitt av "Uppdrag Granskning" och fann tre olika sätt att manipulera verkligheten.

I ett fall handlade det om att trolla med statistik så att de jämförelsevis laglydiga officerarna framstod som överrepresenterade i brottsstatistiken. I ett annat om så dålig faktakoll att ett inslag om den Integrationspolitiska maktutredningen blev helt missvisande. Och om hur reportern inför "Mediemagasinets" frågor faktiskt ljög. I det tredje om hur man utelämnat uppgifter så att helhetsbilden inte längre stämde med verkligheten. Inslaget handlade om Livets Ord och om hur en man utnyttjat två barn sexuellt. Att "mannen" själv var ett barn och åtta år gammal när de sexuella kontakterna togs fick tittarna aldrig veta.

Tre rejält pinsamma avslöjanden. Till dem ska läggas ett par andra uppmärksammade exempel på manipulationer och/eller undermålig journalistik ur samma programserie:

Det så kallade Oskarshamnsfallet där budskapet var att två utvecklingsstörda föräldrar fråntagits sitt barn för att de skakat vällingflaskan och bytt blöja för ofta, valstugereportaget där prisbelönta grävjournalister "inte hittade" till vänsterns och miljöpartiets stugor och därför utelämnade dem samt programmen från Göteborgskravallerna där man med hjälp av halva sanningar medvetet skapade felaktiga bilder.

Att det inte blivit fler avslöjanden av avslöjarna beror knappast på att de inte gjort bort sig mer än dessa sex gånger. Snarare på att "Uppdrag Granskning"-redaktionen vanligtvis sitter ensam på ett omfattande material och att det sällan blir genomgånget av någon annan. Gissningsvis har vi teve-tittare blivit lurade fler gånger än vi själva vet.

På debattledaren Jan Guillous fråga om det förelåg ett systemfel, medgav en av de avslöjade reportrarna, Janne Josefsson, hur de medvetet väljer och väljer bort:

- Vi tar fram det som stärker de teser vi driver och trycker undan det andra.

Även chefen för "Uppdrag Granskning", Nils Hansson, talade om hur man "driver en tes". Och hur det då, underförstått, kan bli fel när verkligheten krockar med tesen. Men, menade Nils Hansson:

- Utgångspunkten måste vara att verkligheten alltid är bäst.

Nämen. Förstod han verkligen själv vad han sa där? "Utgångspunkten"? Jag som trodde att åtminstone den formella ambitionen var att sanning och verklighet skulle genomsyra HELA programmet. Dessutom: när blev det legio för samhällsjournalister att drivna egna och outtalade teser?

Sigurd Allern, professor i journalistik i Oslo, berättade om en liknande granskning av ett norskt granskningsprogram. Efter avslöjandet om manipulationer hade hela serien lagts ned och den ansvarige journalisten omplacerats.

Men det lär aldrig ske i Sverige. När Nils Hansson på det som borde vara "Uppdrag Gransknings" begravning sa att det behövs fler Janne Josefsson, inte färre, så applåderade den fan-club av journalister som uppenbarligen tycker att sanningen är underordnad politiken.

Som så ofta vid dessa debatter saknade jag SVT-cheferna Christina Jutterström och Leif Jacobsson. Jag skulle nämligen vilja veta varför Sveriges tevetittare inte ska kunna lita på Sveriges Television. Och varför bolagets två högsta chefer ser mellan fingrarna med en programserie där manipulationerna är så många att de snarast upphöjts till programidé.
Hanne Kjöller