I fem omgångar satt den polske dissidenten Adam Michnik i fängelse under kommuniststyret. När systemet bröt samman tillhörde han dem som förespråkade samtal och försoning, inte konfrontation. Han startade dagstidningen Gazeta Wyborcza i samband med de första valen efter kommunisteran. Den blev senare Polens ledande publikation.
Adam Michnik har gång på gång demonstrerat hur värdighet, anständighet och moral kan forma en människa, inte minst när dessa egenskaper testas av totalitära regimer. I veckan gästade han Stockholm och talade i en överfull ABF-lokal (se Annika Ström Melins krönika i fredagstidningen).
En av frågorna handlade om svensken Jan Guillou och dennes samverkan med den sovjetiska säkerhetstjänsten. Michnik svarade att han inte känner till fallet närmare, men att han saknar vördnad för spioner. Dessa människor har en särskild mentalitet som han observerade under åren i fängelse. Det var den typ av personer som samarbetade med fångvaktarna, sade han.
I spåren av Expressens viktiga avslöjande har vissa sett med överseende på Jan Guillous femåriga KGB-relation.
Vi har fått höra att Guillou var ung, oerfaren och naiv – och således ett tacksam villebråd för utländska agenter, som om vilken svensk journalist som helst hade agerat likartat i motsvarande situation.
Vi har fått höra kritik mot att Guillou inte tog upp saken i sin självbiografi, som om frånvaron av denna information skulle vara huvudproblemet i affären, inte själva samröret med KGB.
Vi har fått höra av Guillou själv, efter läsningen av hans Säpoakt, att han nu förstår hur det måste ha känts för dem som tagit del av sina Stasiakter, som om Guillou var offer snarare än förövare. Försöket att blanda samman rollerna är onekligen fräckt.
Men vad historien i själva verket handlar om, bortom undanflykterna, stickspåren och nyspråket, är det oanständiga som Guillou sysslade med under de fem åren på 1960- och 70-talen.
Vilka värderingar bär upp en människa som ger sig i kast med KGB? Organisationen var inget sovjetiskt FRA, ingen harmlös byråkrati som sysslade med folkräkning av landets medborgare. Det var en spionorganisation som genom hela sin historia kännetecknades av en sällsynt form av brutalitet.
Terror, massavrättningar och systematisk förföljelse utgjorde en integrerad del av verksamheten. KGB:s föregångare Tjekan etablerade de första sovjetiska arbetslägren dit regimens politiska motståndare skickades – ett system som senare blev känt under namnet Gulag. Mellan 1917 och 1945 ombesörjde den sovjetiska säkerhetsapparaten folkmord på drygt 30 miljoner oskyldiga människor.
Under den period som Jan Guillou själv arbetade för KGB beslöt den nye chefen Andropov att ”lösa problemet” med ryska dissidenter genom att stänga in de mest bångstyriga på mentalsjukhus, samtidigt som en internationellt känd person som Solzjenitsyn landsförvisades.
För de flesta inom den svenska vänstern som ännu hade några illusioner om Sovjetsystemet brast dessa slutligen under invasionen i Tjeckoslovakien 1968. Vid den tiden hade Jan Guillou, som kallade sig maoist, fortfarande fyra år kvar på sitt samarbete.
Hur omfattande var KGB-kontakten? ”Att man träffades upp till 40 gånger under fem år och dessutom bytte handledare visar att det var en kontakt som levererade”, skriver Lennart Ohlsson, tidigare chef för underrättelsesektionen vid den militära säkerhetstjänsten Must, i en artikel i Expressen.
Huruvida Jan Guillou var ideologiskt övertygad eller ej spelar mindre roll i sammanhanget. Det fanns mängder av människor som samarbetade med totalitära stater utan att drivas av politiska motiv. Sannolikt stimulerades Guillous självhävdelse av den frekventa förbindelsen med KGB. Hans ego fick en kick varje gång någon systemrepresentant kittlade honom med intimitet, pengar eller alkohol.
För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.
Nästa steg i denna smutsiga affär är därför inte att Guillou själv skriver om KGB-tiden i pocketutgåvan av sin självbiografi – vilket han nu tvingas till – utan att vi får del av de rapporter som han lämnade till ryssarna. Dessa dokument är autentiska och rymmer den trovärdighet som Guillou saknar när han i dag uttalar sig.
Heder åt Expressen som under den nye chefredaktören Thomas Mattsson börjat återknyta till tidningens tidigare tradition som ihärdig och väsentlig granskare av såväl offentlig som privat makt. Om det inte varit för sent att nominera Expressen till årets stora journalistpris hade tidningens reportrar varit självskrivna vinnare.
Det säger något om Sverige och vår dubiösa roll under det kalla kriget att åtskilliga tar så lätt på Expressens uppgifter. I de flesta demokratier skulle ingen känd person, i synnerhet inte en uppburen journalist som i åratal gjort anspråk på moral och hederlighet, komma undan med de generande bortförklaringar som Jan Guillou serverat under veckan.