Signerat – Erik Helmerson.
Förbi poliser, väktare, livvakter och genom en pipande säkerhetsbåge går vägen till den nya tiden i svensk säkerhetspolitik.
Det är pressmöte på Rosenbad med Fredrik Reinfeldt och Anders Fogh Rasmussen, Natos generalsekreterare. ”Min vän sedan lång tid tillbaka”, säger Reinfeldt, men då syftar han på Fogh Rasmussen personligen, inte på vänskapen mellan Sverige och Nato.
Den relationen påminner historiskt sett mer om en utomäktenskaplig affär; de flesta vet att den pågår, men det är sannerligen inget man skyltar med.
Men det var ett kallt krig sedan Sverige prasslade med Nato och samtidigt predikade fred. Nu ackompanjeras pressmötet av dånet från startande Jasplan. För en 60-talist är det fortfarande märkligt att höra Natos högste representant prisa svenska krigsinsatser.
När Nato nu tar över ansvaret för aktionen i Libyen är det ett tecken på en värld i förändring. USA drar sig tillbaka, EU söker sin utrikespolitiska roll. Vad betyder det för Sverige?
Att resterna av 1970-talets Palmedoktriner lever kvar märks i den S-märkta kompromiss som riksdagen klubbar igenom i dag. Visst, Sverige skickar Jas, men det får inte skjuta mot marken.
70-talet ekar också när vänsterdebattörer som Per Wirtén visserligen ställer sig bakom FN-insatsen men ändå tycker att det är lite olyckligt, det där med stridsflygplan. Vore det inte snällare att skicka humanitär hjälp?
Det är lätt att känna sympati för den som tvekar inför svensk trupp i strid. Med Jasinsatsen finns risken att något går förlorat i det goda svenska ryktet för fredsvilja, humanitet och diplomati.
Men förhoppningsvis vinner vi något annat. Nu är det svårare att anklaga Sverige för att låta andra göra grovjobbet. Insatserna i Afghanistan och Libyen kan bidra till att tvätta bort den stämpel av undfallenhet som följt svensk utrikespolitik sedan andra världskriget.
Det blir i så fall en bieffekt av den egentliga vinsten, att hjälpa människor undan terror och förtryck.
Man älskar ju Bamses snällhet, men handen på hjärtat: utan dunderhonung vore han lika hotfull mot denna världens Krösus Sorkar som björnungarna i Funäsdalen.
Eller så här: Den som är riktigt snäll måste ibland också vara stark.