Den blev ingen snackis direkt, Lars Göran Abelsons Könstillhörighetsutredning. Inte när den presenterades för ett drygt år sedan. Inte heller nu, när remissvaren kommit in. Det är synd, för innehållet i den utredningen är viktigt. Viktigt för ett fåtal, visst. Antalet transsexuella och intersexuella är inte stort. Men vad spelar det för roll? Det är inte antalet som berörs av en utredning som är intressant, det är innehållet i den.
Helt tyst är det faktiskt inte heller. Riksförbunden för sexuellt likaberättigande och upplysning har försökt lyfta frågan. Riksdagsmoderaterna Anna König Jerlmyr och Anna Bergkvist motionerade om saken förra året. Och bara häromdagen berördes utredningen i en debattartikel i SvD av moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman och RFSL Ungdoms ordförande Felix König.
Sverige har hamnat efter många andra europeiska länder, skriver Wykman och König. Och fortsätter: Sverige riskerar att få en moraliserande lagstiftning som tvingar transsexuella att kastrera sig.
Det är tyvärr sant. I utredningen föreslås att alla som genomgår könsbyte också ska kastreras. Med det menas att könskörtlar tas bort: på somliga knipsas testiklarna, hos andra är det äggstockarna som ryker. Det är en skärpning av rådande förhållanden. I dag måste den som söker byta kön, både juridiskt och medicinskt, vara steriliserad.
Kastrering är, med alla mått mätt, ett mer omfattande kirurgiskt ingrepp.
Den lag som i dag styr könsbytesförfaranden instiftades på sjuttiotalet. Och behöver uppdateras: när utredningen påbörjades välkomnades initiativet. En del bra finns också att hämta i resultatet. Märkligheter tas bort, som exempelvis kravet på att den som vill byta kön måste vara ogift. Det var en riktig knasparagraf, som i praktiken framtvingar skiljsmässor. Därtill ges transsexuella rätten att spara könsceller före operationen.
Men så har vi det här med kastrering. Motiveringen från utredarens sida är mer än lovligt luddig: de flesta som byter kön väljer också att kastrera sig. Alltså måste alla som väljer att byta kön kastreras. Logiskt? Nej. Och inte heller rimligt: staten ska inte kräva kastration som motkrav för könsbyte.
Parallellen till tidigare tiders kvinnor som tvingades till sterilisering för att få göra säker abort är inte särskilt långsökt. Inte långsökt eftersom det tangerar samma fundamentalt felaktiga föreställning: att staten har rätt att kräva ett kirurgiskt ingrepp som tack för ett annat. Då som nu handlar det om hot om utebliven vård. Det är inget annat än ett illasinnat sätt att tvinga till sig samtycke.
Ett könsbyte upplevs för de allra flesta inte som ett val, utan som en absolut nödvändighet. En förutsättning för att fortsätta leva.
Då handlar det faktiskt inte om samtycke längre. Då handlar det om utpressning.
Nå, sådan är min åsikt. Men den är inte så viktig. Inte i jämförelse med den gruppen som berörs, nämligen transexuella. Och kritiken mot utredningen tycks öka i styrka med närheten till transsexuella: mest kritiska är RFSL, RFSU, JämO, intresseorganisationen Kön Identitet och mångfald och så vidare.
Det gäller inte heller bara kastrationskravet, utan också åldersgränser. Ja, den gäller faktiskt utredningen överlag: frågor lämnas obesvarade, språket är slarvigt, problemen förblir olösta.
Ryktet säger att det ska läggas en proposition i vår. Bra, för lagen behöver som sagt uppdateras. Men dåligt om regeringen inte lyssnar till kören av kritiska röster: det får bara inte bli så att den första revideringen sedan sjuttiotalet blir en uppåt väggarna sådan.
Nu undrar jag och andra: vad säger egentligen socialminister Göran Hägglund om saken?