Centerns hållning i EMU-frågan har givit utdelning i opinionsmätningarna. Partiet vinner över nejsägare bland allmänborgerliga väljare, till de övriga borgerliga partiernas förtret. Partiet är tillbaka på nivåer som inte setts sedan Olofsson tillträdde och Maudfebern försatte centerfolket i lyckofrossa.

Allt borde alltså vara frid och fröjd.

Men kruxet är att det går alldeles för bra. Det är inget unisont jubel över nejsidans övertag som sprider sig i centerleden. Snarare en stigande osäkerhet och nervositet.

Någon kampanj att tala om har inte EMU-motståndarna lyckats ena sig till. Kanske är det just detta som förklarar medvinden. När stora delar av etablissemanget samfällt talar om för medborgarna hur de ska tycka sparkar många bakut. Hellre håller man då på den brokiga samlingen av uppstudsiga.

Ju bättre det går för nejsidan desto större medietäckning får den. Och för centerpartiet är det inte säkert att detta är av godo.

Bland nejsägarna finns den förra vänsterledaren Gudrun Schyman, som förklarar att kvinnor bör rösta nej eftersom EMU är av hankön. Där finns några synnerligen borgerliga näringslivsmän, liksom regeringens två stödpartier. Där finns den globaliseringskritiska utomparlamentariska vänstern. Där finns främlingsfientliga krafter, vilket moderaterna nu gör ett nummer av.

Centerpartiet har självt bidragit till den märkliga bilden av nejlägret genom att till Visby bjuda in den engelska EMU-kritikern Janet Bush som jämfört EMU-projektet med Hitlerväldet.

Besvärande för partifolket är också att man hamnat i samma läger som en rad tunga traditionalister i socialdemokratin och fackföreningsrörelsen - just de maktägande krafter som utstrålar nationell självtillräcklighet och som det nya tuffa Maudska centerpartiet säger sig vilja utmana.

En av Maud Olofssons ständigt återkommande fraser har varit att det är viktigare att byta regering än att byta valuta. Men om det blir ett nej i folkomröstningen i höst är det sannerligen inte det borgerliga blocket som stärks. Tvärtom kommer självförtroendet och anspråken att växa rejält i stödpartierna. Konservativa krafter som "inte känner igen sitt parti" kommer att vilja sätta socialdemokraterna på en tydligare vänsterkurs.

Detta ingick nog inte i centerpartiets kalkyl.

Partiets nej är av en annan karaktär än miljöpartiets och vänsterpartiets. Det grundar sig framför allt på ekonomiska argument. Men partiet är splittrat. Flera i partistyrelsen hade föredragit att partiet tagit ställning för den gemensamma valutan. Partisekreteraren Jöran Hägglund håller inte för uteslutet att partiet skiftar fot framöver.

För centerpartiet är EMU inte någon stor symbolfråga, den handlar inte om partiets hela identitet såsom den gör för de två stödpartierna. Nejet bygger på ett ingående resonemang. Men det är nog ingen oäven gissning att den strategiska möjligheten att bli borgerlighetens rösttjuv spelat in.

Med de fyra etablerade och stora partierna på jasidan föreföll det ganska säkert att ställa sig i motståndarlägret. Det skulle bli ett ja. Sedan skulle Sverige byta kronan mot euron och centerns ställningstagande vara ett minne blott.

Problemet är att nejdrottningen Maud Olofssons lyckats för bra. Göran Persson och Bo Lundgren må vara oroade för ett nej i höstens folkomröstning. Det är nog inget mot vad Maud Olofsson är.