Någon som minns 1992? Bilarna var rostiga, konkurserna haglade, kronan föll som en sten och svenska staten stod med mössan i hand för att låna flera hundra miljarder om året.
Vi har kommit långt på 15 år. Enligt den budget som finansminister Anders Borg presenterar i dag minskar statsskulden som andel av BNP från över 40 procent 2006 till 20 procent 2010.
Överskotten i de offentliga finanserna är de största på 40 år, investeringarna de högsta på 20 år. På ett år har 130.000 människor kommit tillbaka i arbete, snart är de fler än 300.000.
Man får gå tillbaka till 1970 eller år 2000 för att se något liknande. Men för 35 år sedan byggde sysselsättningsökningen på en ohämmad expansion av den offentliga sektorn, för 7 år sedan på IT-bubblan. I dag är basen bredare. Sveriges ekonomiska framtid har aldrig sett så ljus ut.
Om den sänkta jobbskatten och åtstramade a-kassan får fler i arbete och förlänger högkonjunkturen betyder det mycket mer för de sämst ställda än aningen sänkta bidrag. Tillväxt slår fördelning.
Riksdagsdebatten har en märklig utgångspunkt. Oppositionen resonerar som om stora grupper vore obotligt långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna - just de grupper som slogs ut under Göran Perssons regeringsår.
Felet med budgeten ligger inte där. Om något ska kritiseras är det alltför snåla investeringar i framtiden: infrastruktur, forskning, ett försvar värt namnet och radikalare sänkning av det totala skattetrycket.