Kvinnlighetsrollen är oförenlig med Nobelpris. Festen iscensätter de könsbundna ordningar som gör mänskligheten ofri.
Varje år på Nobelfesten kommer frågan upp varför så få kvinnor får priset och vad som bör göras åt det. Man kan tänka sig olika orsaker, som att kvinnans biologi gör att hon som sort är sämre på att tänka abstrakt och rationellt än män som sort, eller att män förtrycker och utestänger kvinnor. Jag föreställer mig att svaret på frågan snarare utspelar sig under själva festen. Nobelfesten är liksom sinnebilden för det problem man varje år påstår sig vilja lösa. Nobelfesten är könsrollsteaterns årliga höjdpunkt. Vart kön på sin plats och jämlikheten i isskåpet.
Att vara kvinna eller man är ett biologiskt faktum, men framför allt är det två förväntade och mer eller mindre tvingande mönster för beteendet och självuppfattningen. Både kvinnor och män hjälps åt att staka upp och hålla reda på rollernas gränser och ombesörja att könen är på plats inom dem. (Denna skiss är schematisk, i verkligheten är gränserna tack och lov lösligare numera.)
De insatser som Nobelpris kräver kan nog sägas vara motsatsen till vad kvinnlighetsrollen kräver. Att spela den till fullo är att välja bort de delar av sig själv som kan leda till Nobelpris.
Nobelfesten på tv är en sorts stiliserad version av samhället, allt bara lätt uppförstorat och karikerat, som det brukar vara på teater.
Vi föreställer oss nu att antalet kvinnor och män är lika många på festen. Därefter adderar vi och jämför antalet timmar de två kategorierna ägnat åt utseendemässiga förberedelser, klädval och klädanskaffning, skoval och skoanskaffning, smink och hår, nagelvård, armbågsvård, ansiktsvård, bantning. Det finns inte mycket tid till annat när den utrerade kvinnligheten sagt sitt. Rollen är krävande.
Till denna tidsåtgång lägger vi den mentala hämsko som kvinnlighetsrollen lägger på beteendet. Idealkvinnan är behaglig, vän, diskret, självförminskande, tänker inte för mycket, pysslar med hemmet och familjen, står lojalt vid sin mans sida. (Det betyder inte att kvinnor beter sig så, bara att rollen föreskriver det.)
Eftersom dessa förväntningar och denna idealtypiska skillnad mellan könen sedan länge är införlivad i tänkandet hos båda könen, vilket leder till att många kvinnor håller tillbaka sig själva och varandra och bistås häri av män, är pristagarnas könstillhörighet bara följdriktig.
Ett av de viktigaste stegen mot en värld av friare individer och en jämn fördelning av Nobelpristagare kan vara människornas utsläppande ur könsrollsfängelset. Steg i överskridande riktning tas oavbrutet, det går att kliva av teaterscenen, men det kostar, och både kvinnor och män måste förhålla sig till pjäsen även när de klivit av.
Att kungabröllop för oss tillbaka till 1800-talet är inget att förvånas över, men att Nobelfesten iscensätter de könsbundna ordningar som gör mänskligheten ofri är märkligt. Det är ju inte harmlöst att kvinnorna på denna förhärligade fest måste spela just den kvinnlighetsroll som ligger i vägen för det som festen hyllar, nämligen intellektuella prestationer.
Man kan inte både beklaga kvinnors frånvaro i forskningseliten och sedan bejubla de påbjudna könsroller som sannolikt är orsaken till det man beklagar.
Gränsdragningarna mellan könen är för det mesta onödiga. Gränsdragningar gör oss uppmärksamma på skillnader och förstorar dem i våra föreställningar. Skillnader leder förr eller senare till omedveten upp- respektive nedvärdering. Man blir det man förväntas vara, eller får kämpa för att inte bli det.
Av tv-bilderna ser man att drottningens hår har tagit väldigt mycket längre tid att ordna inför festen än håret på professorn i fysik, en kvinna som ger ett anförande vid prisutdelningen. Kungen däremot har inte lagt ned mer tid på sin frisyr än fysikpristagarna har gjort.
Låt oss se detta anekdotiska exempel symboliskt. Drottningen spelar kvinnlighetsrollen perfekt; till henne kan man gå för att se vad som förväntas av en människa född till flicka. En kvinna som är professor i fysik har då gått långt bort från det som föreskrivs hennes kön, symboliserat här av hår, medan kungen och fysikpristagarna har ägnat ungefär lika lite omsorger åt sitt utseende inför festen.
Kungen och drottningen står båda lika fjärran från en professur i fysik. Ändå är det ingen skillnad i utseendeförberedelser mellan kungen och de manliga fysikerna, men synbar skillnad mellan drottningen och den kvinnliga fysikern. Kvinnor som vill hålla på med fysik på hög nivå behöver ta stora och aktiva steg bort från det som könsrollen anger.
Män behöver inte det, tvärtom. I manlighetsrollens förlängning ligger storslagna bedrifter och Nobelpris. I kvinnlighetsrollens förlängning ligger moderskap, aftonklänningar och håruppsättningar.
Det får effekter. I den vetenskapliga utvecklingens namn borde därför Nobelfesten spegla ett frihetligt samhälle i stället för att ge oss könsrollsfängelset att beskåda än en gång.