I måndags samlades de tre fredspristagarna på UD. Det minglades. Och pratades demokrati.
Det var tre trötta fredspristagare som ramlade in till middagsbuffén på Arvfurstens palats på måndagen. De hade alla, efter en sen söndagskväll, gått upp tidigt för att bli sittandes på flygplatsen i Oslo. Halka och oväder gjorde att inga plan kunde lyfta. Inte ens plan med sömnträngtande Nobelpristagare och deras följe.
Tidernas yngsta fredspristagare, den 32-åriga jemenitiskan Tawakkol Karman som tycks ha charmat hela den norska pressen, var uppenbart så trött att hennes assistent/tolk helt enkelt såg till att hålla folk på avstånd. Annars hade jag velat fråga henne, efter hennes brandtal vid prisceremonin om demokrati och efter hon gjort klart att den arabiska våren är arabernas, vad omvärlden ska göra om araberna i demokratiska val röstar fram ledare som inte går att avsätta och som för en politik som reducerar kvinnors rättigheter.
Men till min stora glädje var det en annan av fredspristagarna som hade ork att svara på denna och andra frågor. Leymah Gbowee var visserligen också trött, men därutöver hade hon ont i fötterna. I utbyte mot en stund barfota på schäslongen ställde den sönderintervjuade och sömntörstande demokratikämpen upp och besvarade frågor.
Men vi börjar från början. När fredspristagarna offentliggjordes i höstas var det många som nickade igenkännande åt ett namn och sökte i minnet efter de två andra. Liberias president Ellen Johnson Sirleaf har skrivit in sig i historieböckerna långt före årets pris. Hon kommer att bli ihågkommen som den första kvinnliga presidenten på den afrikanska kontinenten. Dessutom som en ovanligt duglig sådan, som efter 14 år av inbördeskrig skapat både tillväxt, infrastruktur och framtidstro i det sargade landet.
Men det var den mer okända Leymah Gbowee som möjliggjorde utvecklingen. I april 2003 bestämde sig sju kvinnor – med Leymah Gbowee i spetsen – för att det var nog. Enligt Ellen Johnson Sirleaf skapade de med sina kroppar och sina vita t-tröjor en ny frontlinje i kriget. Kvinnorna utgjorde en gräns som ingen krigsherre vågade korsa.
De sju blev så småningom många fler. Liberias kvinnor var trötta. Trötta på att tvingas skicka ut sina söner i krig, trötta på våldtäkter och på att vara krigsleksaker för drogpåverkade krigare. Kvinnorna var strategiska. Utan att darra på manschetten sökte de upp diktatorer och krigsherrar och krävde ett fredsavtal.
Det blev aldrig våldsamt, berättar Leymah Gbowee, och förklarar det med hur noga de var med att själva alltid uppträda lugnt och aldrig låta vreden ta över. Den envetna kampen, med dagliga utvärderingar, gav resultat. De vitklädda kvinnorna fick till sist presidenten och krigsherren Charles Taylor till förhandlingar i Ghana.
Dit reste också kvinnorna. Där satte de sig och väntade på sitt fredsavtal i hotellobbyn. När det stod klart att något sådant inte skulle komma ut av mötet kände Leymah Gbowee hur det för hennes del inte fanns något kvar att förlora. När vakterna skulle gripa henne för att hon inte hörsammade deras order om att avlägsna sig hotade hon med att klä av sig naken. Männen flydde hals över huvud. Ett dygn senare var fredsavtalet undertecknat.
Leymah Gbowee, som själv studerat Gandhi, tror att icke-våldsprincipen är den enda framkomliga. I Liberia såväl som i andra länder som plågas av krig eller diktatur. Men att formerna för protesterna måste justeras efter varje land. Precis som de andra deltagarna talar hon gärna om mänskliga rättigheter i alla länder och att många av världens kvinnor är med och delar på priset.
När jag frågar vad omvärlden kan göra för att stödja kvinnor som kämpar mot förtryck nämner hon först värdet av att politiker runt om tar ställning och trycker på. Därutöver kan det behövas pengar. Hennes sjuhövdade skara började med tio amerikanska dollar. De stod i hettan under solen, dag efter dag, ibland utan att ha råd med vatten.
På den fråga jag ville ställa till Tawakkol Karman, om hur mycket omvärlden ska lägga sig i vad som händer i de länder som just gjort sig av med en diktator, har Leymah Gbowee ett bestämt svar.
– Libyerna gick till Nato när de behövde hjälp. Och Nato kom till libyernas undsättning och hjälpte dem att nå den övergångsperiod de nu befinner sig i. Libyerna kan inte gå tillbaka till ruta ett och ersätta en störtad diktator med en ny. Det får världen aldrig acceptera.
Det är en rimlig hållning. Svårare är att ha en bestämd uppfattning om västvärldens ”rätt” att lägga sig i valresultat i länder som klarat av sin revolution helt på egen hand. Men nog är det sorgligt om dessa nya demokratier, i sina första demokratiska val, väljer att rösta bort demokratin.