Förra veckan ringde en upprörd läsare. Han hade läst mina artiklar inför valet i Nederländerna och tyckte att jag varken förstått eller beskrivit bakgrunden till den islamfientlige Geert Wilders framgångar.

– Förr brukade jag och min pojkvän åka till Amsterdam. Det vågar vi inte längre. Män som går hand i hand attackeras. Det är bland annat därför Wilders får stöd, hävdade han.
Hans berättelse gjorde starkt intryck. Det är upprörande om Amsterdam har förvandlats till en stad där homosexuella känner sig rädda. Gängen som drar omkring och trakasserar och attackerar borde hindras, gripas och straffas.

Men är det en lösning att stänga gränserna, förbjuda Koranen och burka och tvinga dem som bär slöja att betala en särskild skatt? Det är vad Geert Wilders vill göra. Hans förslag innebär att en stor muslimsk minoritet, varav de flesta är infödda, klumpas ihop och definieras som ett hot. På gatorna i Haag, den stad där Wilders parti är det största, känns det som om kvinnor i slöja redan har börjat huka. De flackar med blicken inför alla som stirrar. Det är mycket illavarslande.

På planet hem från Haag läste jag Ian Burumas senaste bok ”Att tämja gudarna” (Natur&Kultur). Buruma funderar över frågan som ställdes av den franske tänkaren och författaren Tocqueville redan på 1800-talet: Vad behövs, förutom yttrandefrihet och rösträtt, för att hålla ihop demokratiska samhällen? Räcker det med rättssäkerhet eller måste vi dela värderingar, etik och sedvänjor? Och vilken roll har religionen? Gynnar eller missgynnar den en liberal demokrati?

Burumas resonemang kretsar kring två olika sätt att se på saken. Å ena sidan kan tolerans utan gränser bereda väg för de intoleranta. Denna paradox beskrivs bäst av Karl Popper i boken ”Det öppna samhället och dess fiender” från 1945. Poppers ord känns förfärande aktuella: ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.” Det borde vägleda polisen i både Nederländerna och Sverige. Angreppen på män som går hand i hand i Amsterdam och attackerna på Lars Vilks i Höganäs kan inte accepteras.

Men avsaknad av tolerans leder å andra sidan oundvikligen till förtryck. Ian Buruma citerar en paroll från 1793, när den franska revolutionen hade övergått i rent skräckvälde: ”Ingen frihet för frihetens fiender.” I en stat utan tolerans blir giljotinen en logisk slutstation för alla oppositionella. Robespierre uttryckte sig ungefär på samma sätt som sedan både Stalin och Mao. Gårdagens och dagens kommunistdiktaturer har aldrig tolererat det de anser vara frihetens fiender.

Ian Buruma drar en beskedlig slutsats. Ett demokratiskt och öppet samhälle kan inte enbart hållas samman med hjälp av lagar. Om till exempel religionsfriheten ska vara reell och innebära något i praktiken är det ”på sin plats med en viss finkänslighet när det gäller andra människors tro”, skriver han.

Det är inte särskilt långtgående. Därför är det svårt att förstå att Burumas skrifter väcker så starka känslor. I senaste numret av tidskriften Axess publiceras ett utdrag av Paul Bermans nya bok som innehåller ett nytt, fränt angrepp på Buruma, som anses vara en av västerlandets självförnekare och dödgrävare.

Axess chefredaktör Johan Lundberg anknyter till kritiken och hävdar att västs intellektuella sviker Ayaan Hirsi Ali, en av världens skarpast kritiker av islam. Hon hotas fortfarande till livet och måste ha livvakter omkring sig, dygnet runt. Att dödshoten mot henne och andra som kritiserar islam inte väcker större protester är beklämmande. Så långt har Johan Lundberg en viktig poäng. Men när Ayaan Hirsi Ali i samma anda som Geert Wilders vill förbjuda minareter och slöjor måste hon vara beredd på kritik. Det är inte brännmärkning, utan öppen debatt om toleransens gränser. Och den behövs.

annika.strom-melin@dn.se