Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

”Nora”: När samhället gör ont mycket värre

Signerat – Susanna Birgersson.

Situationen känns välbekant: Ung, trasig tjej i händerna på oduglig socialtjänst och maktfullkomliga överläkare. De prövar lite allt möjligt – utom att lyssna på flickan själv, som i stället skjutsas runt från det ena stället till det andra. För miljonbelopp köper hemkommunen ”vård” som är mer förvaring än något annat.

Åtta år tog det innan flickan som kallas ”Nora” fick den hjälp hon behövde. De yttre tecknen visade sig redan i de tidiga tonåren när hon som en reaktion på den misshandel hon utsattes för av sin pappa började rispa sig på armarna. Efter ett par år fick socialtjänsten upp ögonen för Nora och skickade in henne i en spiral av tvångsvård, behandlingshem, ökat självskadebeteende, våldtäkter och självmordsförsök.

Det är Daniel Velasco som i en P1-dokumentär, vars andra del sänds i eftermiddag, berättar Noras historia. 2009 påbörjade han en dokumentär om den flicka som – vilket framkom senare – hade utsatts för den grövsta av de våldtäkter polischefen Göran Lindberg senare kom att dömas för.

Placerad på Roslagens elevhem, utan vare sig skolgång eller behandling, började Nora och en kompis sälja sex. ”Kompisen” och hennes pojkvän ordnade kontakterna och tog en del av pengarna. Det var i denna situation hon träffade polischefen som körde henne till ett hotell där han spände fast och våldtog henne så våldsamt att hennes underliv gick sönder.

Nora polisanmälde våldtäkten och berättade även om prostitutionen, namngav torskarna och gav polisen deras kontaktuppgifter. Men förundersökningar som påbörjades lades snabbt ner, och det utan att de två som agerat hallickar ens förhörts.

Dokumentärens brännpunkt är mötet med överläkaren Ola Gefvert, välmeriterad psykiatriforskare och vd för Närpsykiatri i Enköping AB, som ansvarade för Nora efter en incident där hon försökt ta sitt liv.

Han fastslår, utan att göra någon undersökning, att hon har en borderline-personlighetsstörning och vägrar ge henne en kvinnlig terapeut med mindre än att hon låter bli att skada sig själv i sex månader. ”Men det är ju nu jag behöver vård”, säger Nora till Gefvert som struntar i hennes önskan och frivårdens beslut. Senare ifrågasätter han att Nora alls blivit våldtagen.

Är Noras upplevelser ett enstaka olycksfall i ett annars empatiskt socialt maskineri? Helt säkert inte. ”Misstagen” är för många och pågick under för lång tid. Och Noras situation är heller inte unik.

Förra hösten utkom ”Slutstation rättspsyk”, en reportagebok med flera väldokumenterade berättelser om flickor med självskadebeteende som vårdats inom rättspsykiatrin. Behandlingen bestod av att destruktivt beteende bestraffades med sådant som bältesläggning och isolering – tvångsmedel som bara får användas när inget annat återstår för att skydda patienten från sig själv. Bestraffning som pedagogik är något helt annat och botar knappast den ångest som är grundproblemet.

Även här framkom hur socialtjänsten i samverkan med rättsväsende, behandlingshem och psykiatri förvärrade flickornas redan eländiga situation.

Utan att förneka att det finns kompetent och medkännande personal inom de olika myndighetsgrenarna, måste man konstatera att maktbalansen är extremt ojämn mellan dem som fattar beslut och dem som är i behov av hjälp. Tillsammans med begränsad insyn är det en miljö som klippt och skuren för maktmänniskor.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.