Signerat - Lisa Bjurwald.
Nordkorea har trotsat det internationella samfundet och genomfört ännu ett kärnvapenprov. Landet ska även ha testskjutit flera missiler. Världens ledare har fördömt provsprängningen, vissa i ursinniga ordalag, och sent i går kväll svensk tid samlades FN:s säkerhetsråd till ett extrainsatt krismöte. Testet är ett solklart brott mot säkerhetsrådets resolution och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon uppmanade rådets medlemmar att ”vidta nödvändiga åtgärder”.
Det senaste året har rykten om att den nordkoreanska ledaren Kim Jong Il skulle ha drabbats av en stroke – eller till och med vara död – florerat. Hur det än ligger till med den saken har landets politik hårdnat markant. USA ska enligt uppgift från en anonym amerikansk regeringsrepresentant ha fått mindre än en timmas förvarning före provsprängningen. Gårdagens test ska också ha varit betydligt kraftigare än det som utfördes 2006. Enligt Rysslands försvarsdepartement handlar det om bomber av Hiroshima- och Nagasaki-storlek. Provokation och konfrontation tycks alltså vara Pyongyangs nya ledord och hotet mot världsfreden har plötsligt höjts markant.
Så vad vill den kommunistiska regimen egentligen säga med sprängningen – förutom ”frukta oss”? Enligt nedrustningsexperter var atomprovsprängningen ett aggressivt sätt att kräva den nya amerikanska administrationens uppmärksamhet. Politiska bedömare i regionen pekar på att den tänkta publiken snarare befann sig inom diktaturens gränser, där mer hårdföra generaler tros ha tagit över inrikespolitiken.
Båda dessa aspekter lär ha spelat in, och slutsatsen blir att regimen i Pyongyang – hur mycket världen än fördömer den – har blivit för farlig för att ignorera. Nu måste all kraft läggas på att återuppta de så kallade sexpartssamtal med Japan, Kina, Sydkorea, Ryssland och USA som diktaturen lämnade i april, och som syftar till att få landet att överge sitt kärnvapenprogram. Tyvärr tycks chanserna att lyckas just nu minimala.