Diskussionerna efter de norska terrordåden spretar åt alla möjliga håll. Frågan om varför är ännu obesvarad. Och så länge den gör det lär norrmännen och alla vi andra fortsätta att försöka vända på varenda sten.
En sådan sten är språket. Frem-skrittspartiet Siv Jensen var tidigt ute med beskedet om att hon ämnade bli mer noggrann med sina ord. Och i går rapporterade Ekot att norska ungdomsförbundet Unge Høyre beslutat att kassera broschyrer, märken och t-tröjor med slagordet ”Hellre död än röd”.
Ungdomförbundets ledare Henrik Asheim förklarar att det finns ett före och ett efter den 22 juli. Visst. Men nog var formuleringen rätt osmart också före tragedin vid Utøya. För det första för att den inte betyder någonting. Död står inte mot röd och även om det gjorde det är det förstås bara fjantigt att jämföra en storhet som liv med en vänsteridentitet.
För det andra för att det enda denna sakpolitiskt meningslösa fras bidrar med är att förråa det offentliga rummet. Och i det rör sig som bekant både personer som kan tolka metaforer och läsa in nyanser och personer som inte kan det.
Uppvigling är ett brott. Yttrandefrihet en grundlagsskyddad rättighet. Exakt vad man får säga i gränslandet är oklart. Rapparen Ken polisanmäldes för ett framträdande 1999 där han, i en låt, uppmanade publiken att storma slottet, våldta prinsessan Madeleine och ”har ni tröttnat på förnedringen – lägg då en bomb, spräng regeringen”.
Som sagt, det finns ett före och ett efter den 22 juli.
Ken fälldes aldrig. Och det var ur ett yttandefrihetsperspektiv sannolikt det rätta. Ken hade inte varit mer skyldig om bomben mot regeringsbyggnaderna i Norge i stället placerats i Sverige. Med reservation för det som verkligen är uppvigling kan inte artister, dramatiker och författare åläggas ansvar för vad som sker i människors huvuden.
Men det betyder inte att ord och tonläge saknar betydelse. Den som tvivlar på det kan bara studera hur Norges statsminister Jens Stoltenberg nästan helgonförklaras för sin närvaro, sin medkänsla, sitt ordval och sitt tonläge sedan terrordåden.
Om ord kan trösta och förena, kan de rimligtvis också hetsa och splittra. Vi har alla skäl att välja dem med omsorg.