I Monty Pythons klassiker ”Life of Brian” från 1979 finns en Scen där Brian uppmanar folkmassan som följer honom att börja tänka självständigt. Men när han utropar: ”Ni är alla individer!” Så repete- rar folkmassan bara unisont: ”Ja, vi är alla individer!”

Scenen driver med det slags individualism som endast är en läpparnas bekännelse – att i ord prisa värdet av att skilja sig från mängden men ändå göra som alla andra. Tesen att den moderna individualismen bara är en falsk ideologi – till för att dölja att vi lever i ett massamhälle – är inte ny. Den har framförts i åtminstone ett sekel, både från radikalt och konservativt håll.

Den radikala kritiken har i Rousseaus anda ofta förespråkat en mer ”äkta” form av individualism – människans frigörelse från ett förljuget samhälle. De konservativa har i stället argumenterat för att sann individualism bara är möjlig inom ramen för vissa – läs traditionella – samhällsnormer.
Det är de sistnämnda tankegångarna som anas i tidskriften Axess senaste nummer. Där går man till angrepp mot den moderna individualismen – viljan att skilja sig från mängden – med argumentet att denna bara innebär att en norm ersatts med en annan. Axess slår i stället ett slag för det oklara begreppet ”normalitet”.

Skribenten Per Svensson frågar sig till exempel ”Hur autentisk kan en nonkonformism egentligen vara som omfattas av en överväldigande majoritet av befolkningen?”. Han hävdar vidare att kravet på individen att sticka ut har lagt grunden till ett ”självförakt” hos den svenska medelklassen, och avslutar med en uppmaning till alla gråa ”Friskis & Svettistyper” att göra revolt mot den förtryckande avvikarnormen.

Det kan tyckas sympatisk att Axess vill stå upp för den enkla mannen på gatan. Men resonemangen är minst sagt grumliga. Den nya individualistiska normen är trots allt inte riktigt ”normal” i deras ögon. De ”normala” beskrivs som en given kategori och liknas vid en utsatt minoritet – trots att det per definition borde vara en omöjlighet.

Man undrar också när medelklassens självreflektion blev ett uttryck för ”självförakt”. Är en självbelåten kälkborgerlighet, som stänger in sig i det egna villaområdet och räcker fingret åt Lars Norén, verkligen att föredra?

Därmed inte sagt att det är ointressant vad individualism och normalitet egentligen innebär. I Timbrorapporten ”Är ungdomen individualistisk” från förra året undersöker filosofen Carl Svanberg också frågan om samtidens narcissism och nonkonformism. Svanberg är visserligen ingen romantiker. Men hans svar är mer i linje med de radikala kritikerna. Han menar att dagens svenskar alls inte lider av för mycket individualism – utan för lite. Behovet att skilja sig från mängden, inte minst bland ungdomar, är över huvud taget inte ett uttryck för individualism. Det är ett snarare ett exempel på osjälvständighet.

Trogen den filosofiska traditionen definierar Svanberg en individualist som en person som följer sitt förnuft. Om det sedan resulterar i att individen i slutändan tycker som alla andra eller står ensam om sin uppfattning är sekundärt.

Problemet, enligt Svanberg, är att många i dag helt låter sig styras av sina känslor, vilket gör att positionering i förhållande till andra blir det enda rättesnöret. Det gör i sin tur att individen förlorar kontroll över sitt eget livsprojekt och mår sämre.

Nu kan man invända att det inte är särskilt lätt att ha ett långsiktigt livsprojekt i ett samhälle med oändliga valmöjligheter. Svanberg har möjligen en övertro på intellektet. Men som livshållning är hans liberala tro på individen ändå betydligt mer sympatisk än Axess-skribenternas antiintellektuella hyllande av ”normaliteten” – vad nu det betyder.

Varje samhälle behöver normer, men också utrymme för avvikare och samhällskritik. För de allra flesta människor runt om i Sverige är det inte omgivningens överdrivna tolerans och självreflektion som är problemet utan snarare motsatsen.