Om valet var en tävling om vilka som har t-tröjor som är så töntiga att det blir morsomt skulle Arbeiderpartiet (AP) vinna. Budskapet ”Jens vi kaen!” är oslagbart. Sosialistisk venstres (SV) bröstbudskap om ”Hellre kolje enn olje” har inte samma fjantfaktor. Å andra sidan säger SV faktiskt något med sitt tröjtryck – det är en av de få gånger en sakfråga hamnar i centrum av valrörelsen.

Bakom slagordet döljer sig frågan om Norge ska tillåta olje- och gasutvinning vid Lofoten och Vesterålen. SV – som ingår i den rödgröna regeringskoalitionen – säger nej. Venstre – motsvarigheten till Folkpartiet – är lika bestämt emot på den blå sidan. Största oppositionspartierna Fremskrittspartiet (FRP) och HØyre är för borrning. Största partiet AP tänker inte ha någon åsikt före valet. Och så dog den debatten.

EU diskuteras inte heller. AP väntar på en stadig opinionssvängning, men tänker inte prata fram den. FRP vägrar ta ställning, folket ska bestämma utan att partiet har någon åsikt.

Det har funnits en liten skoldebatt. Nästan alla ryser över att 22 procent av åttorna är så dåliga på att läsa och skriva att de bedöms inkapabla att klara vidare studier. FRP efterlyser betyg från femman och driver det som är socialdemokratisk politik i Malmö; att också eleverna ska ge betyg, på lärarna.

Röda gänget satsar på läxhjälp, heldagsskola och fortbildning av lärare. Den borgerliga mitten på en mix med bättre villkor för friskolor; i Norge går 2,5 procent av grundskoleeleverna i friskola, i Sverige 10 procent. Därtill råder förbud mot vinstuttag, vilket John Bauer-gymnasiet som etablerats i Bergen fick känna på. Kunnskapsdepartementet slog ner på fakturor för rådgivning och etablering – 2,9 norska miljoner ska betalas tillbaka.

När åsiktsskillnaderna i många fall skär genom blocken och ingen sakfråga står ut blir det ett evigt ältande av vem som kan göra vad med vem.

Fremskrittspartiets Siv Jensen rivstartade valrörelsen med ett 101-punktsprogram för de första 100 dagarna och bjöd media på våfflor från det partimärkta järnet (450 NOK i nätbutiken). Eftersom FRP har haft runt 25 procent i mätningarna var rubriken var givna: ”Jens eller Jensen”. (Jens syftande på statsminister Stoltenberg). Kristeligt folkpartiet (KRF) försökte sig slå fram med broschyren ”Lei av jens och jensen?”.

KRF – tänk gamla KDS i kubik – ligger liksom SV, V och Senterpartiet – den gröna regeringsdelen, tänk Bondeförbundet parat med Åsa-Nisse-marxism förvarat i formalin – alla runt 6–8 procent. HØyre har det dubbla. AP drar en tredjedel. Räknat i mandat är det knalljämt om de 169 platserna i stortinget. Det är ett eller ett par mandats övervikt för endera sidan. Om man nu kunnat tala om sidor, för alla partier har reservationer mot varandra som gör att det blir sällskapsspel i stället för sakfrågor i valbevakningen.

Sentern är helst ensamma med AP, KRF vill inte ha med FRP att göra. Bara HØyre, under ledning av Erna Solberg som fått ökat stöd efter mediekritik om att hon var tjock, saknar beröringsskräck för FRP. Ändå kjefter Siv på Erna (i Norge är man på förnamnsbasis åtminstone i rubrikerna) vilket Erna finner besynnerligt.

Väljarna gäspar käkarna ur led. Forskarna fruktar lågt valdeltagande, diskuterar vilka partier som förlorar om soffan blir stor – och vem som i så fall tar vem.
(I skolvalet som var färdigräknat i tisdagskvkäll var det dött lopp, AP och FRP var lika stora och SV hade tappat.)

Sett ur ett svenskt forskningsperspektiv vore det bra om de rödgröna satt kvar med ringa valfrihet i skola, vård och omsorg, med förmögenhetsskatt, arvsskatt och butiksstängt på kvällar och söndagar. Då finge vi något att ständigt mäta oss mot. Och kanske lära av. För Norges del vore det dock en fördel med skifte.

Det är bättre att skruva fram klockorna lite i taget från där de stannat, typ 1991 svensk tid, än att otränad försöka paniklöpa ikapp när oljan sinar och äldrevågen piskar.