Katastrofkommissionens rapport "Sverige och tsunamin" beskriver händelseförloppet med den offentliga utredningens speciella poesi:
"Skalven inträffade i den västligaste änden av ett bälte från Stilla havet in i Indiska Oceanen (Ring of Fire), som står för mer än 80 procent av de stora jordskalven i världen. Styrkan på skalvet, som ägde rum på cirka 30 kilometers djup under havsytan, underskattades först men har sedan uppskattats till minst 9,0. Skalvet uppfattades direkt i Bangladesh, Indien, Malaysia, Myanmar, Thailand och Maldiverna ...
Det avgörande för den efterföljande tsunamin var inte den horisontala förskjutningen av plattorna utan den vertikala. Flera kubikkilometer vatten lyftes, vilket ledde till en vågutbredning företrädesvis i östlig och västlig riktning från sprickzonen. I djuphavet är våghöjden liten - under en meter - samtidigt som vågorna rör sig med hög hastighet. När vågorna närmar sig kusterna och grundare vatten, ökar våghöjden, samtidigt som utbredningshastigheten sjunker."
Tropiska stränder är en ogästvänlig miljö som genom massturismens moderna teknik har förvandlats till lyxiga paradis. För naturfolken var detta en zon att akta sig för, med dess brist på sötvatten, obarmhärtiga solsken, sandflugor och förrädiska hav.
Tsunamin fångade den moderna människan invaggad i en falsk trygghet. Turisterna i Thailand saknade, liksom en stor del av lokalbefolkningen i de drabbade områdena, den traderade kunskap som behövdes för att läsa av naturens tecken i tid. Samtidigt sveks de av moderniteten genom dåliga varningssystem, bräckliga byggnader och virriga räddningsinsatser.
Människorna på ön Simeulue utanför Sumatra drabbades av en tsunami 1907 och lärde sig då vikten av att snabbt uppsöka höglänt mark efter jordskalv. Minnet fördes vidare över generationerna, och bidrog till att få människor omkom där 2004, trots närheten till skalvets epicentrum
En semestrande brittisk skolflicka som hört talas om tsunamier på en geografilektion förstod vad som var på gång när vattnet drog sig tillbaka. Likadant med en kvinna som sett fenomenet på Discovery Channel och därför kunde varna andra på stranden.
De flesta som råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt hamnade mellan denna traditionella och moderna kunskap. Här finns en viktig lärdom, inte minst för ett högteknologiskt samhälle som det svenska.
Vi har glömt bort hur naturen fungerar. Vi förlitar oss på storskaliga system och globala flöden av allt ifrån föda till energi. Minsta störning, och vi står utan verktyg att hantera situationen.
Katastrofkommissionens rapport "Sverige och tsunamin" kommer att bli en svart klassiker på samma sätt som den amerikanska rapporten om 11 september. Parallellerna är flera:
Gastkramande läsning om en verklig händelse så osannolik att den knappast hade kunnat diktas upp. Ett fruktansvärt mänskligt lidande, men också stort hjältemod mitt i tragedin.
Handlingsförlamning och systemfel hos just de institutioner som skulle hantera det oförutsedda. Komplicerade politiska efterverkningar när ansvar ska utkrävas.
En annan länk mellan datumen 11/9.2001 och 26/12.2004 är globaliseringen.
När USA drabbades av den värsta katastrofen på århundraden berodde den på problem i Mellanöstern och Centralasien, på andra sidan jordklotet.
När Sverige drabbades av den värsta katastrofen på århundraden hände den i Thailand.
Världen är helt och hållet sammanflätad. Också här finns en lärdom som löper likt en röd tråd genom katastrofkommissionens rapport.
Nationsgränser och nationaliteter blir allt mindre relevanta, och ändå är det till nationalstaten vi måste sätta vår tilltro i kris. Vittnesmålen från de traumatiserade turisterna i Thailand illustrerar detta glapp. "Jag skäms för att vara svensk", säger någon till kommissionen.
Det svenska utrikesdepartementet förstod inte förrän det var för sent att 30.000 semesterfirare i Thailand är lika svenska som Värnamo, Halmstad eller Hudiksvall. När över 500 svenskar dör och 1.500 skadas i samma katastrof måste regering och myndigheter reagera direkt, i stället för att gömma sig bakom resebolag och konsulära reglementen.
I detta avseende vet vi att det brast på ett häpnadsväckande sätt. Men frågan om ansvarsfördelningen mellan individer, researrangörer och stater återstår att fundera på.
Det är charterbolagens glänsande kataloger som ger oss det felaktiga intrycket att resor över flera tidszoner till tropiska stränder är riskfria. Det är massturismens kommersiella tryck som reser bambuhyddor i strandområden med ständiga jordbävningar och tropiska stormar.
Katastrofkommissionen reder i några korta punkter ut researrangörernas och försäkringsbolagens formella ansvar, men går förbi dessa djupare frågor. Och denna jul reser vi frusna nordbor till tropikerna som om tsunamin aldrig hade hänt, aldrig skulle kunna hända igen.