I dagens Sverige finns tusentals unga män och kvinnor som vill göra utlandstjänst inom det svenska insatsförsvaret. Motiven är nog i de flesta fall sammansatta, en blandning av ungdomlig äventyrslusta och idealistisk vilja att bidra till fred och utveckling.

Deras föräldrars reaktioner är nog ofta lika kluvna. Kanske stolthet, kanske förfäran, kanske både och. Men framför allt oro. I första hand för att ens barn ska komma till kroppslig skada, bli invalid eller kanske dö. Men också för att den unga själen ska ta obotlig skada av krigets brutalitet. Ingen vill ta emot en likkista, men ingen vill heller ha hem sin son eller dotter som en löjtnant Calley, den amerikanske officer som ledde massakern i Song My under Vietnamkriget.

Att svenska Försvarsmakten strävar efter att förhindra kroppsliga skador så långt det är möjligt tvivlar få på. Kanonmatens tid är förbi, det 21:a århundradets universella soldat har god utrustning och utbildning för att överleva våldsamma konflikter i de instabila stater dit de sänds.

Men hur är det med de moraliska skyddsnäten, den anda och de regler som ska se till att grundläggande mänskliga värden upprätthålls även i den extrema situation som ett krig eller en väpnad konflikt utgör?

I det perspektivet var det kusligt att se SVT:s "Uppdrag Granskning" häromkvällen. Många frågor kvarstår ännu om vad som hände under förhöret med en ung afrikan på den svensk-franska militärbasen Chem-Chem under en FN/EU-operation i Kongo 2003. "Uppdrag Gransknings" egen journalistiska metod börjar slå knut på sig själv: de ytterst ansvariga har lärt sig att gömma sig och de underhuggare som skickas ut ägnar sig framför allt åt att säga så litet som möjligt.

Men det redaktionen fått fram väcker ändå allvarliga frågor om vår moraliska beredskap. Ett antal svenska elitsoldater, alla officerare, vittnade om att deras franska kollegor torterat fången: man lade en löpsnara kring hans hals och utsatte honom för såväl skenavrättning som simulerad dränkning. Svenskarna hörde hans gråt och skrik under flera timmar, "det var ren jävla tortyr" säger en av dem.

De svenska soldaterna bad sin befälhavare att ingripa. I vilken mån han gjorde det är oklart. Enligt hans egen utsaga - och Försvarsmaktens utredning - ledde hans intervention till att fransmännen släppte fången. Men enligt "Uppdrag Gransknings" källor var deras chef på basen "hela kvällen samtidigt som tortyren fortsatte".

Man kan naturligtvis önska att någon svensk direkt hade konfronterat fransmännen och krävt att tortyren avbröts. Men alla socialpsykologiska studier visar på att detta är undantagsbeteenden. Kombinationen av militär disciplin och den nödvändiga lojalitet som uppstår mellan soldater i krigssituationer hämmar den individuella moraliska impulsen.

Det är därför det är så viktigt att de humanitära och folkrättsliga principerna sitter i ryggraden hos de ytterst anvariga. Det är ytterst tveksamt om den svenska befälhavaren i Kongo tog sitt ansvar, en misstanke som förstärks av att han inte rapporterade hem om vad svenskarna bevittnat. Han fick ett underlag av en annan svensk officer, men menade att han hade ett "gentlemen's agreement" med den franske befälhavaren att inte föra saken vidare.

Den fortsatta historien är inte mer uppbygglig. Truppen kommer hem, flera av de svenska soldaterna mår dåligt och rykten om vad som hänt på Chem-Chem börjar nå fram till Försvarsmaktens ledning. Att påstå, som "Uppdrag Granskning", att man "mörklade frågan" framstår som en hårdvinkling.

Däremot är det uppenbart att ÖB Håkan Syrén var passiv. Först när man fått in en anmälan startades en intern utredning.

I går eftermiddag kritiserade ÖB den svenske befälhavaren för att han inte rapporterat om vad som hände på Chem-Chem. Men dennes agerande skulle behöva en närmare utredning. Om Sverige ska delta med militär i vår nya, men inte alltid så sköna, värld, måste vi som medborgare, föräldrar och soldater veta att våra ledare är av det rätta virket.