Ingen har blivit förgiftad och det är inte farligt att äta hästkött. I den meningen är den pågående europeiska livsmedelsskandalen naturligtvis inte särskilt allvarlig.
Att människor vill veta vad de stoppar i munnen är samtidigt naturligt, rimligt och mycket grundläggande. Den europeiska matröra som Findus lasagne har visat sig innehålla är också en nyttig påminnelse om en svaghet på EU:s inre marknad.
Gårdagens Financial Times innehöll en karta över hästköttets väg genom Europa. Den som vill undvika att bli illamående bör inte försöka hänga med i svängarna.
Färden börjar i Metz i norra Frankrike. Där beställer företaget Comigel ett parti kött från ett annat franskt bolag, som kontaktar en underleverantör på Cypern, som söker upp ett företag i Nederländerna, som vänder sig till ett bolag i Rumänien, som sänder hästkött till företaget i södra Frankrike, som skickar det vidare till livsmedelsföretaget i Metz, som levererar färdig lasagne till Findus, som skickar maten till butiker över hela Europa.
Hästköttets resa visar att produktionen av färdigmat i Europa är en snurrig historia; centraliserad och splittrad på en och samma gång. Att ansvar och kontroll försvinner någonstans på vägen är inte märkligt. Däremot att åksjukan inte har slagit till tidigare.
I det här fallet har dessutom någon, fortfarande oklart vem, passat på att ändra märkningen från hästkött till nöt.
Matfusk är olagligt överallt och flera nationella polisutredningar har inletts, men eftersom det handlar om gränsöverskridande bedrägeri är det naturligt att också fundera på vad EU kan göra. Och då hamnar diskussionen som så ofta i krav på nya lagar och kontroll.
Det kanske är tjatigt, men inte alls konstigt.
Ända sedan fri rörlighet blev den framväxande unionens vägledande princip för snart sextio år sedan har de väldiga krafter som då släpptes lösa lett till ökad handel, tillväxt och jobb – men också ständigt nya lagar som införts för att kontrollera vad som sker på den inre marknaden.
När tullar och handelshinder togs bort ville länderna veta vad varorna innehöll, och så uppstod alla regler rörande asfalt, gurkor och korv.
När marknaden för jordbruksvaror blev fri ledde det till krav på gemensamt stöd till lantbruket så att de svaga inte skulle slås ut.
Under flera decennier har marknadens krafter på så sätt föst politikerna framför sig. När passkontrollerna till slut försvann på 1990-talet innebar det att rörligheten blev fri också för de kriminella – och sedan hamnade gemensam brottsbekämpning högst upp på dagordningen under politikernas förhandlingar i Bryssel.
På samma sätt kan också eurons kris och alla nya lagar som införs för att styra den ekonomiska politiken ses som ett resultat av de enorma kapitalrörelser som kom i rörelse när valutan blev gemensam.
Ett liknande mönster ligger bakom den pågående livsmedelsskandalen. Handeln underlättas på den inre marknaden och leder till bättre och billigare varor – men också till nya och större kryphål för skojare och skurkar.
Det finns förvisso redan många EU-regler. Grunden är att livsmedelsföretagen har ansvar för att varorna är säkra och har rätt märkning. Men kravet på ursprungsstämpling gäller inte färdigmat. Förslag på nationalitetsmärkning av allt som ingår i lasagne och köttbullar har tidigare röstats ned, men den diskussionen återkommer säkert nu.
Men det räcker inte med lagar, de ska följas också.
Därför har Europaparlamentarikern Marit Paulsen (FP) helt rätt när hon påpekar att det krävs en bättre och mer effektiv europeisk livsmedelskontroll. Det behövs både nationellt – och på EU-nivå.
Under många år har Paulsen pläderat för ett ”Djurens och matens FBI” med rätt att göra inspektioner i alla länder, och ett sådant behov finns.
Ökad kontroll låter inte kul och stoppar säkert inte allt fusk. Men tillvaron för bedragarna måste kompliceras och den inre marknaden räddas från förfall.