Signerat - Lisa Bjurwald.
President Obama har talat till den muslimska världen. Skillnaderna i takt och retorik mellan den förre och den nuvarande amerikanske ledaren är så uppenbara att de knappt behöver kommenteras. Där George W Bush predikade om korståg och slängde sig med Vilda västern-inspirerade one-liners sträcker Barack Obama fram en olivkvist och artikulerar ett ödmjukt ”As-Salaam Alaikum”.
Obama uppges ha filat på gårdagens tal vid universitetet i Kairo ända sedan valkampanjens bråda dagar. Slutprodukten var en triumf, en elegant balansgång mellan ett erkännande av västvärldens kränkningar av muslimer och ett fördömande av islamistisk extremism, kritik av den israeliska bosättarpolitiken och ett kompromisslöst försvar av staten Israels rätt att existera. Hänvisningar till Koranen blandades med önskemål om att människor av alla olika religioner ska kunna leva i fredlig samexistens. När Barack Hussein Obama dessutom spelade på sina muslimska rötter och barndomsåren i Indonesien var succén ett faktum.
Liksom i relationen med Kreml önskar Vita huset trycka på omstart-knappen och det finns ingen anledning att ifrågasätta Obamas uppriktighet. Den baksmälla av tvivel som många upplevde efter hans valkampanj, där folket fullkomligt pepprades med slagkraftiga slogans, infann sig också efter denna sändning.
Visst var det fred, kärlek och förståelse för hela slanten. Men kommer presidenten att lyckas omvandla sina vackra ord till konkreta handlingsplaner och initiativ – något som lyste med sin frånvaro i talet?
Kanske bör man nöja sig med att Obama sannolikt lyckats plantera små frön av välvilja i den muslimska världen. Lyckas han vinna palestiniernas förtroende är marken beredd för en fredsprocess. En framgångsrik sådan skulle ge honom en seger som ingen tidigare amerikansk president lyckats ro hem. Men ännu är det för tidigt i Barack Obamas ämbetsperiod för att kunna avfärda misstankarna om ”mycket snack, liten verkstad”.