De rödgrönas uppgörelse om EU-politiken innebär utan tvivel att Vänsterpartiet har tvingats göra stora eftergifter. I många sakfrågor kryper Ohlys parti till korset. Efter alla års motstånd accepteras till exempel gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU. Partiet godtar också ”förstärkt samarbete mellan polis, tull och åklagare” och sluter upp bakom Lissabonfördragets solidaritetsdeklaration.

Det är inga småsaker. I partiets program heter det fortfarande att Sverige borde lämna EU och att hela unionen bör upplösas. Vänsterpartiet har skjutit den oundvikliga uppgörelsen med EU-motståndet framför sig, år efter år. Enda skälet till att det nu har skett, helt utan intern debatt eller medlemsomröstning, är att partiet har fått vittring på den eftertraktade regeringsmakten.

Men den rödgröna överenskommelsen innehåller också två korta, viktiga meningar. De kan få stor betydelse för en eventuell framtida rödgrön regering.

Oppositionen slår fast att partierna inte vill ”utveckla EU i federalistisk riktning. EU bör i huvudsak vara ett mellanstatligt samarbete med överstatliga inslag.”

Det låter kanske inte särskilt uppseendeväckande. Men bakom det lilla ordet ”mellanstatligt” vecklar hela den nya konflikt-dimensionen i svensk EU-politik ut sig.

Frågan om ja eller nej har förlorat sin laddning i Sverige, konstaterar professor Sören Holmberg i sin senast publicerade Europapolitiska analys (Sieps 2010:5). Efter femton år av EU-medlemskap har en majoritet av folket (51 procent) till slut ”mentalt gått med”. Den nya striden handlar om graden av gemensamt beslutsfattande i EU, anser Holmberg.

Han har en viktig poäng. Frågan om överstatlighet kontra mellanstatlighet griper in i all EU-politik. Ska det överstatliga beslutsfattandets mekanismer gälla, där kommissionen har makt och möjlighet att lämna lagförslag, övervaka att gemensamma regler följs och i sista hand dra länder inför EU-domstolen där de kan straffas? Eller räcker det med mjukare, mellanstatliga och frivilliga regler?

Det är inga akademiska frågeställningar. En svensk regering måste leverera svar, nästan varje dag. Vill Sverige ge kommissionen mer makt att övervaka fiskebåtar så att de inte bryter mot gemensamma regler, ge byrån för gränsövervakning Frontex möjlighet att köpa egna fartyg eller ha gemensamma regler för mammaledighet i EU?

I en rödgrön regering skulle Lars Ohly oavbrutet tvingas ta ställning till närmast existentiella dilemman. Vänsterpartiet har varit en mycket konsekvent, närmast dogmatisk, motståndare till alla former av överstatlighet. Grundtipset är att han kommer att fortsätta att försöka driva sitt partis linje, så ofta det går.

Inställningen till överstatlighet har lett till spänningar, också i den borgerliga alliansen. Folkpartiet är Vänsterpartiets motsats och vill nästan alltid ha mer gemensamt beslutsfattande i EU. Moderaterna är betydligt mer skeptiska och betonar ofta vikten av att medlemsstaterna får bestämma på egen hand. Det har gnisslat i samordningen, också i den borgerliga regeringen.

Men om Socialdemokraterna i regeringsställning inte orkar bromsa Vänsterpartiet kan Sverige hamna riktigt långt ut på den EU-kritiska kanten. I riksdagen går S redan allt oftare samman med V och MP, vilket innebär ett tydligt trendbrott.

Mellan 1995 och 2006 rådde ett slags borgfred. Regeringarna Persson förhandlade med de borgerliga partierna om vilken linje Sverige skulle driva i EU. De kom nästan alltid överens. På den tiden var det Vänsterpartiet och Miljöpartiet som reserverade sig.

Vad har hänt med Socialdemokraterna sedan dess? Efter Margot Wallströms flytt från Bryssel talar nästan ingen ledande socialdemokrat frivilligt gott om EU. Det tomrum som uppstått fylls med Vänsterpartiets och Miljöpartiets EU-kritik.