Ointaglig Borg

När finansminister Anders Borg i går steg upp på politikerveckans scen gjorde han det på sedvanligt maner. Två tredjedelar av anförandet hos Studieförbundet Näringsliv och samhälle ägnades åt att redovisa siffror, hänvisa till forskning och presentera tabeller. Takten och abstraktionsnivån var höga. Det var inte politikern Borg som framträdde utan den rutinerade och till synes neutrala chefsekonomen. Åhörarna fick en kondenserad makroekonomisk exposé över utvecklingen i Sverige och världen.

Flera av de referenser som gjordes var svåra att förstå för den som saknade förkunskaper i nationalekonomi, vilket en förtjust Borg inte gjorde någon hemlighet av. När så tio minuter återstod tog finansministern av sig kavajen och började dra inrikespolitiska slutsatser. Plötsligt talade politikern Borg iklädd svart t-tröja, svarta jeans och oputsade skor. Retoriken blev då enkel och tydlig: Sverige har klarat sig mycket bättre än alla andra länder i finanskrisens tidevarv. Nu gäller det att upprätthålla fortsatt ordning och reda i statsfinanserna eftersom läget i världsekonomin snabbt kan försämras. Vi befinner oss ännu inte i hamn efter finansstormen.

Jag vet inte om Borgs framtoning är utstuderad eller om den speglar hans personlighet – förmodligen ligger sanningen mitt emellan. Hur som helst uppnår Borg en effektiv retorisk effekt. Han framstår som trovärdig, påläst och dessutom lite skojig mitt i sina teknikaliteter. Det är inte meningen att man ska förstå allt han säger; man ska bara förstå att Borg själv förstår. Naturligtvis har finansministern stor draghjälp av läget i den svenska ekonomin. Det är mycket enklare att vara självsäker och avspänd när budgetunderskottet är det lägsta i EU, statsskulden låg och tillväxtutsikterna bland de bästa i västvärlden.

De utländska observatörer som i går uttalade sig på seminariet strödde beröm över Borg och Sverige. Visst är arbetslösheten fortfarande hög, men den är mycket lägre än vad prognosmakarna räknade med förra året. Ända sedan i höstas har sysselsättningen ökat för varje månad. Och sett i ett längre perspektiv tycks de borgerligas arbetslinje ge effekt. I maj var det 137 500 fler som arbetade än i maj 2006, trots att vi under samma period drabbats av den värsta ekonomiska nedgången sedan 1930-talet.

Det är imponerande, även om rege­ringen inte kan ta åt sig hela äran av framgången.
På måndagens seminarium lyfte Kevin Daly från Goldman Sachs fram en tänkvärd alternativförklaring. Han menar att den svenska arbetsmarknaden klarat sig relativt lindrigt undan eftersom krisen i världsekonomin framför allt har slagit mot den kapitalintensiva exportindustrin. Och eftersom den utgör en så hög andel av Sveriges BNP men sysselsätter färre än tidigare, gick det mindre dåligt för oss än för många andra. BNP föll kraftigt men arbetslösheten tog inte alls fart på samma sätt som under exempelvis 90-talskrisen.
Det ligger något i resonemanget, men som vanligt finns det inte en patentförklaring till utvecklingen. Regeringen har också bidragit med flera strån till stacken genom att reformera a-kassan och göra det mer lönsamt att arbeta. Utan jobbskatteavdraget och uppstramningen av de allmänna försäkringarna hade sysselsättningen varit mycket lägre. Att Anders Borg vill fortsätta på den inslagna vägen blev uppenbart för alla som lyssnade på honom i går. Han drömmer om nya jobbskatteavdrag de kommande åren som är minst lika stora som under den gångna mandatperioden.

Lyckas finansministern med sin plan har han onekligen åstadkommit något historiskt i svensk politik. Samtidigt som det svenska skattetrycket går ned kraftigt och börjar närma sig EU-snittet, har Borg etablerat de borgerliga som mer trovärdiga i ekonomiska frågor än de rödgröna. I valet mellan Anders Borg och oppositionens Thomas Östros föredrar de flesta väljare moderaten framför socialdemokraten, vilket är en total scenförändring.

Borg har vittring på något stort. Han får se upp så att framgången inte stiger honom åt huvudet.