Hypokondri är ett tillstånd i tiden. Vi lever omgivna av varningar och larmrapporter. "Vanlig huvudvärk kan vara dödlig!" "Yrsel kan vara livsfarlig sjukdom!"
Den som vill behålla sin mentala hälsa gör bäst i att ta löpsedlarna och larmen med en rejäl nypa salt. Men i vissa fall är det klokt att vara en gnällig, krävande patient. Särskilt om man är kvinna. Och i synnerhet om man dessutom är gammal.
I går presenterade Sveriges Kommuner och landsting, SKL, en ny studie med samlad forskning om hur män och kvinnor behandlas i vården. Rapporten är dyster läsning. På område efter område blir kvinnorna bortprioriterade, de får stå längre i kö, får sämre behandling och äldre mediciner.
Kvinnliga rökare får vänta längre på lungundersökningar än manliga rökare, trots att grupperna löper en lika stor risk att få lungcancer. Kvinnor som får borrelia riskerar att bli feldiagnosticerade, eftersom många läroböcker endast beskriver de ringformade symtom som är vanliga bland män.
Kvinnor som har nackbesvär ordineras psykofarmaka, medan män som uppvisar samma symtom skickas till provtagning. Kvinnor med magproblem får höra att de bör ändra livsstil, medan männen röntgas och undersöks.
För kvinnor som drabbas av hjärtinfarkt är dödligheten högre än bland män. Mäns symtom är grundligt utredda, dokumenterade och därmed lättare för vårdpersonalen att pricka in. Kvinnors symtom betraktas som "diffusa" och "svårtolkade".
Det är heller inte ovanligt att kvinnor som dyker upp med "avvikande" symtom möts av misstro och skepsis. Förr kunde det hända att läkare skrev SVBK i journalerna: sveda, värk och bränn-kärringar.
I vissa fall drabbas också män av kunskapsbristen. Till exempel har en del studier visat att deprimerade män riskerar att bli förbisedda, eftersom läkarna betraktar depressioner som en kvinnlig sjukdom.
Egentligen är det inte så konstigt att vården är ojämställd: förhållandena speglar läget i det övriga samhället.
Ofta är vårdpersonalen själv helt omedveten om att män och kvinnor behandlas på olika sätt. En del läkare tar för givet att en viss operation eller en viss medicin ger likartade resultat för kvinnor och män, trots att det kan finnas avsevärda skillnader mellan könen. Det finns också de som är medvetna om att könet kan ha betydelse - men som anser att just deras specialitet inte påverkas:
"Mitt specialintresse är demens. Därför anser jag att könstillhörigheten är helt irrelevant."
De orättvisa strukturerna är kända sedan länge - den stora frågan är vad som görs åt dem.
När jämställdhetsminister Nyamko Sabuni fick tillfälle att kommentera SKL:s
rapport i P 1-morgon i går lyfte hon fram att regeringen har satsat 90 miljoner kronor på forskning om kvinnors hälsa. Sabuni kunde också tänka sig att föra samtal med SKL för att hjälpa landstingen med jämställdhetsintegreringen. Men mer ville hon inte åta sig - det är kommunerna och landstingen som "äger" frågan, påpekade hon.
På Göran Hägglunds socialdepartement läggs krutet på kvalitetsarbete inom vården, könsuppdelad statistik, bättre och mer information till medborgarna.
Självklart behövs det mer forskning och bättre databaser. Men det är ändå problematiskt att statsråden lämnar över frågan om en jämställd vård till landstingen - när bristerna drabbar kvinnor i hela Sverige. I teorin är det möjligt att tänka sig att kvinnor runt om i landet skulle dra i gång en gigantisk kampanj för att sätta press på makthavarna inom hälso- och sjukvården. I verkligheten lär det aldrig bli av.
Dessutom finns det någonting tröstlöst i detta eviga vaskande efter mer forskning, fler siffror, bättre statistik - när så många studier redan har visat att bristen på jämställdhet utsätter kvinnor för onödiga risker.
Det vore befriande om någon sjuk, vårds- eller jämställdhetsminister kunde ta intryck av den befintliga forskningen och kräva att frågan skulle lyftas upp och prioriteras. Kvinnor borde inte behöva nöja sig med sämre vård.