När kommuner gör olagliga affärer är det ofta utifrån desperation, som när Tranemo köpt industrifastigheter för att hjälpa hårt trängda företag med kassaflödet. Nu gäller det att samlas för att rädda arbetstillfällen på orten. De medborgare som överklagar besluten blir inte populära.
Andra gånger har kommunerna svårt att stå emot det som låter visionärt och gott, som att stoppa in kapital i en regional kreditgarantiförening. Men också det innebär otillbörligt gynnnande av enskild näringsidkare, fastslog kammarrätten i fjol sedan en Karlstadbo överklagat kommunens beslut om att gå in med 300.000 kronor i kapital i Värmlands kreditgarantiförening.
I Göteborg är politikerna bara storsinta i största allmänhet. Där tyckte fastighetsnämnden att Ica och Axfood var värda var sin klapp till julen 2008: 10,6 respektive 7,4 miljoner kronor. Skälet var att kommunen sagt upp tomtsrättsavtalen för fastigheterna på Bananpiren. Visserligen står det mycket klart och tydligt i avtalen att kommunen inte har skyldighet att lösa in hus på tomterna, men det gjorde Göteborg ändå. Till nuvärdesvärdering.
Arga göteborgare begärde laglighetsprövning av beslutet; att ge bort skattepengar till välmående livsmedelsjättar kan knappast vara kommunens uppgift. Politikerna försvarade sig med att de redan givit bort 72 miljoner till de företag som fick flytta när Partihallslänken skulle byggas och 24 miljoner kronor till näringsidkare som fick lämna Lindholmsallén.
Som om tidigare oupptäckt brottslighet ursäktar nya övergrepp. Politikerna hänvisar till att de numera tar på sig inlösensskyldighet när de skriver tomträttsavtal och att det då blir orättvist för dem som sitter på gamla avtal.
Kammarrätten godkände inte detta argument. Medborgarnas skattemedel är till för dem och inte för politiker som vill göra generösa gester. Och kommunerna bör betänka att enskilda insatser inte är näringslivsfrämjande (utom för det utvalda företaget) utan tvärtom avskräckande: Vem vill verka där godtycket rår?