De flesta av oss tecknar försäkringar mot alla möjliga eländen. Skälet är inte att det finns en överhängande risk att huset brinner ner, att bilen krockar eller att utlandssemestern slutar på sjukhus. Men om olyckan inträffar är det viktigt att vara försäkrad.
Att skaffa sig ett skydd mot framtida risker är precis vad klimatmötet i Köpenhamn handlar om. Det har blivit varmare i världen under 1900-talet och de flesta forskare varnar både för att trenden håller i sig och att människan ligger bakom.
Exakt vad som väntar runt hörnet vet dock ingen. FN:s klimatpanel säger att temperaturen i slutet av detta århundrade kan ha stigit med mellan 1,1 och 6,4 grader. Det motsvarar skillnaden mellan en hanterbar värmestegring och en potentiell katastrof. Inte konstigt att klimatdebatten rymmer en sådan laddning och spännvidd i åsikter.
Men oavsett vad man tror på borde det vara möjligt att enas om en sak. Eftersom osäkerheten är så stor och det finns tydliga varningssignaler, är det värt att teckna en försäkring för att minska risken att något farligt händer längre fram.
Den försäkringen stavas sänkta utsläpp av koldioxid och andra klimatpåverkande gaser.
Merparten av delegaterna i Köpenhamn tycks vilja ha ett sådant skydd. Politikerna är numera överens om att utsläppen måste minska. Problemet uppstår när de ska enas om vem som ska betala för försäkringen och hur ambitiös den ska vara.
Det som gör klimatfrågan så svår är att den inte bara handlar om komplex naturvetenskap, utan i hög grad om ekonomi och politik. Hela världen sitter i samma båt. Vi är alla beroende av att såväl demokratier som diktaturer gör kloka uppoffringar för det gemensamma bästa; insatser som kanske bär frukt om 30–40 år.
Dagens politiker ska alltså ta på sig kännbara kostnader för att uppnå oklara vinster i framtiden. Ett mer komplicerat fall av kollektivt beslutsfattande är svårt att hitta.
Här finns risken att en del lovar mer än de kan hålla – år 2050 är det ju andra som sitter vid makten. Här finns risken att lösningarna blir dyra och ineffektiva – urvattnade kompromisser brukar bli det. Här finns risken att några försöker smita undan ansvaret – för jordens klimat gör det ju detsamma om utsläppen går ner i Kina, Europa eller USA. Frestelsen för varje enskilt land att låta någon annan göra jobbet är därför stor, särskilt för nationer som växer snabbt och har ett kraftigt stigande energibehov.
Svenska politiker slår sig gärna för bröstet i dessa sammanhang och pekar på att utsläppen av koldioxid sjunkit här hemma de senaste decennierna. Men utan utbyggnaden av kärnkraft och vattenkraft hade vårt klimatbokslut sett helt annorlunda ut.
Det räcker att granska den svenska transportsektorn för att inse hur mycket som finns kvar att göra. Vi kör fortfarande med de mest bränsletörstiga bilarna i EU och vår massiva satsning på etanol är både dyr och dålig miljöpolitik.
Sverige kan tacka sitt geografiska läge för att vattenkraften står för nästan hälften av elproduktionen, men för de flesta länder finns inte motsvarande möjligheter till billig och koldioxidfri el.
Trots allt tal om att grönt är lönsamt fortsätter det att vara långt billigare att investera i kol, olja och gas. Fråga bara Vattenfalls ledning.
Tidskriften Economist rapporterar i sitt senaste nummer att oljebolaget BP, som i början av 2000-talet myntade reklamfrasen ”bortom petroleum”, den senaste tiden har dragit ner kraftigt på sina investeringar i förnyelsebar energi. Finanskrisen har slagit hårt mot den framväxande gröna industrin. Så länge det är gratis att förorena kan man knappast vänta sig att bolag som BP ska ställa om sin produktion till något riskfyllt, oprövat och dyrt.
Om en förändring ska komma till stånd måste det på allvar börja kosta att släppa ut gaser som påverkar klimatet.
En global skatt på koldioxid vore den bästa lösningen, näst bäst vore ordentliga tak för utsläppen och möjligheter att handla med utsläppsrätter. EU:s tillträdande kommissionär för klimat och miljö, danskan Connie Hedegaard, skrev på lördagens DN Debatt att det inte existerar något alternativ till ett bindande klimatprotokoll i Köpenhamn med skarpa mål. Det är att skapa orealistiska förväntningar.
De 192 länder som förhandlar i Danmarks huvudstad kommer inte att kunna enas om ett optimalt avtal. Oenigheten om hur mycket utsläppen ska minska och hur notan ska delas är för stor. Det är inte ens säkert att USA under Barack Obamas ledning kan bidra med något handfast.
Ändå är en halvdan överenskommelse i Köpenhamn ett steg i rätt riktning. Världens ledare lär inte teckna den bästa försäkringen nu, men de bygger åtminstone vidare på skyddet från konferenserna i Kyoto 1997 och Rio de Janeiro 1992.
För drygt tjugo år sedan visste knappt någon om hotet från den globala uppvärmningen. Nu talar till och med diktatorerna i Peking om klimatförändringen. Det borde ses som ett fall framåt med tanke på de usla förutsättningarna.