Åren mellan Sovjetunionens fall 1991 och terrordåden i USA 2001 är de mänskliga rättigheternas guldålder, hittills. När det inte längre fanns en stor konflikt som dikterade dagordningen blev humanismen ledstjärna, åtminstone i teorin. Uttryck för det var krigsförbrytartribunaler, humanitära interventioner, en frihetsvåg i stora delar av världen.
Så länge en ohotad demokrati var den enda supermakten spred sig det goda exemplet. Somliga kallade det "historiens slut", för nu hade liberalismen segrat.
Inte. Sedan 2001 har det gått bakåt igen. Utmaningen från islamismen och USA:s agerande efter den 11 september är viktiga faktorer. När Sudan eller Burma begår brott mot de mänskliga rättigheterna uppfattas det just som brott, avvikelser, men när supermakten begår brott underminerar det själva normen.
Övergreppen i "kriget mot terrorismen" är en smekning jämfört med vad som sker i diktaturer. Men signalen har varit destruktiv nog.
Genom brutala förhör, illegala utlämningar och Guantánamo har Bushadministrationen lyckats bryta mot nästan hälften av de 20 första, och tyngsta, artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling.
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.
Alla är lika inför lagen.
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands domstolar mot handlingar som kränker grundläggande rättigheter.
Ingen får godtyckligt fängslas eller landsförvisas.
Alla har rätt till rättvis behandling vid offentlig och opartisk domstol.
Alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats.
Alla har religionsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet, och ingen får särbehandlas på grund av sin tro eller sina åsikter.
Alla har rätt till fri rörlighet inom sitt eget land, och till att lämna det.
Bushadministrationen har med berått mod underminerat dessa principer, vilket var precis vad Usama bin Ladin ville. Om västvärlden kan beslås med dubbla måttstockar uppfattas ju vackert tal om frihet bara som manipulation.
Metoderna i terrorkriget har varit fel i princip och kontraproduktiva i praktiken. Tortyr ger ingen pålitlig information. Bristande rättssäkerhet leder bara till misstro mot rättsstaten, vars viktigaste försvarslinje är tips från allmänhetens sida.
Överambitiös terroristbekämpning är dock inte det enda problemet. En annan trend på 2000-talet är att auktoritära regimer kommer tillbaka på bred front: Ryssland, Iran, Kina.
Ett antal länder med uselt record när det gäller mänskliga rättigheter har gjort bra ifrån sig ekonomiskt och utrikespolitiskt, i så måtto att de har höjt sin profil och levererat vad många av deras invånare vill ha.
En förklaring är det skenande priset på fossila bränslen. Inkomsterna ger ledare som Putin och Ahmadinejad möjligheter att ställa sig utanför internationella normsystem.
För en KGB-man som Putin finns inga universella principer eller oberoende maktcentra. Allt är en fråga om intressen. Om en rysk journalist kritiserar regeringen för hanteringen av mänskliga rättigheter går journalisten helt enkelt utlandets ärenden, och utlandet är bara avundsjukt på Rysslands framgångar.
Samma mentalitet finns i Kina, med dess speciella kombination av hyperkapitalism och diktatur. Kritik utifrån uppfattas lätt som antikinesisk, och kan i förlängningen leda till att Kina blir mer nationalistiskt.
Den psykologiska bakgrunden finns i utländsk manipulation. Under kolonialtiden användes ju mänskliga rättigheter som motiv för kuvandet av länder och folk, och nu kan diktaturregimer ursäkta sina egna brott med den erfarenheten. Tänk Robert Mugabe.
Här gäller samma sak i Mellanöstern och Afrika som i Kina och Ryssland. För att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ska få universellt genomslag måste västvärlden själv leva upp till den. Annars uppfattas kritik bara som ett eko av orientalism och kolonialism.
Mycket talar för att bakslaget de senaste åren är tillfälligt. USA får snart en regim som försöker återupprätta landets anseende, oavsett om den leds av John McCain eller Barack Obama.
Många faktorer pressar på i riktning mot ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. Det går inte att göra bra affärer utan oberoende domstolar. Det går inte att få till ekonomisk utveckling om halva befolkningen, kvinnorna, hålls instängda. IT knyter ihop och öppnar världen så att övergrepp på ett ställe blir lika synliga som frihet och välstånd på ett annat.
Rysslands och Irans oljeintäkter är i det långa perspektivet tillfälliga och bygger på den ekonomiska styrkan i det öppna samhället i väst. Likadant med Kinas exportinkomster.
Det auktoritära systemet är inte långsiktigt hållbart, det har för många inre motsägelser. Därför kommer det fortsätta att gå långsamt framåt för de mänskliga rättigheterna.
FN:s deklaration från 1948 är ett radikalt, för att inte säga revolutionärt, dokument. Om man tar det på allvar får det konsekvenser.
Vi vill gärna tro att vi lever i ett land som respekterar de mänskliga rättigheterna, men det finns många exempel på motsatsen.
"Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens." Men vad är FRA-lagen om inte en öppning för sådana ingripanden? Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
"Var och en har rätt att lämna sitt land." Men vad händer med denna rätt om man inte kan slå sig ner och arbeta var man vill? Vi har rest etniska murar kring välfärd och jobb. Ett brott mot den mänskliga rättigheten att utvandra.
"Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke." Vi vet att det förekommer arrangerade äktenskap, också i Sverige. Brott mot de mänskliga rättigheterna.
"Var och en har rätt att äga egendom." Men vad händer med denna rätt om den effektiva marginalskatten är nära 70 procent? Respekteras ägandet om man får behålla mindre än en tredjedel av det man tjänar på eget arbete?
"Var och en har rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land." Inte heller den borgerliga regeringen har gett alla lika chanser till statliga toppjobb.
"Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman." Piratkopiering som ett brott mot mänskliga rättigheter? Se där ett komplicerande argument i fildelningsdebatten.
"Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet." Gör Sverige verkligen vad Sverige kan för att detta ska bli verklighet överallt?
Inget är lättare här i världen än att peka finger åt USA. Rättvis kritik ska framföras, men lika viktigt är att rannsaka sig själv.
Vår gemensamma historia rör till det för oss när det gäller de mänskliga rättigheterna. Västvärlden har uppfunnit dem i deras moderna form, men väst har också startat eller inspirerat de värsta blodbaden.
FN:s deklaration från 1948 speglar detta förflutna. Väst ligger före resten av världen i kraft av sina traumatiska erfarenheter snarare än sitt moraliska föredöme.
Vägen ur detta dilemma är att leva som man lär. Den som vill upphöja mänskliga rättigheter till universell norm måste lämna ifrån sig makt till övernationella domstolar, vilket är svårt för alla men särskilt svårt för en supermakt.
Det gäller att skapa en god spiral där juridik, politik, massmedier och kultur samverkar till att höja de mänskliga rättigheterna över maktspel och ekonomiska intressen. Vi kan börja i Sverige.